Heja!
Robert ”Dödarn” Lux skrev för ett tag sedan en intressant blogg om fjärilseffekten och livepoker. Att vi alla som är på plats på en turnering är faktorer som kan och i någon mån säkerligen kommer att påverka tävlingens utgång. Som rapportör och bevakare av en turnering är detta en än mer intressant tanke. Vår uppgift är att beskriva vad som händer, att förmedla ett förlopp för dig som sitter hemma och vill ta del av vad som händer. I den bästa av världar ska spelarna inte ens märka att vi är på plats. Nu är det ju i praktiken ogörbart då vi fotograferar, chipcountar, stryker runt och till och från även pratar med spelarna. Så ser vår verklighet ut, och den absoluta merparten av spelarna accepterar detta, och till och med underlättar för oss genom att informera om stackstorlekar, ställer upp på intervjuer, rekapitulerar spelade händer och så vidare. De är givetvis en förutsättning för att vi ska ha ett jobb, men i någon mån är ju faktiskt vi också en av anledningarna till liveturneringarnas utbredning. För sajterna är detta ett sätt att marknadsföra sig, och vi är deras budbärare i det jobbet, hur vi än må förmedla meddelandet.
Utifrån denna förutsättning försöker man givetvis påverka skeendet så lite som möjligt. Vi håller käften i avgörande lägen, undviker att prata med spelare i händerna, och lägger oss aldrig i regeldiskussioner eller dispyter om vem som sagt vad eller ej. Ju längre en turnering går, och framför allt då spelare man på ett eller annat sätt känner en smula och sympatiserar med går långt, blir det allt svårare att förhålla sig oberörd och neutral. En annan del i det här, utöver fjärilseffekten, är målet att nå största möjliga objektivitet. Eftersom mig veterligen ingen lyckas till hundra procent kan vi kalla denna strävan för nObj – ”nearObj”. Jag hoppas att jag när jag brister i objektivitet i någon grad (jag är övertygad om att det händer), kommer att komma ihåg att det är ett utslag av att jag faktiskt älskar det jag gör.
Det är väl få förunnat att ha ett jobb som man tycker så mycket om att det engagerar så mycket att man ibland måste påminna sig själv att hålla fokus och nyans.
Ta-ta for now!
