Mediahype
Jag har fått mig några tankeställare den senaste veckan. Den senaste kom från Per Linde, i bloggen Checkpush. Apropå sin mycket fina andraplats i EPT Köpenhamn skriver han:
”Det verkade lite som att folk skulle förvänta sig att jag skulle vara besviken när spelets avslutats, och visst hade en titel varit något alldeles extra, men jag har inga som helst planer på att vara missnöjd med min andraplats. Jag gjorde allt jag kunde och det räckte till en riktigt hedrande andraplats i en riktigt tuff turnering, och en riktigt riktigt fin prischeck på det. Vore riktigt absurt att vara missnöjd faktiskt, den där titeln får vi ta en annan gång helt enkelt!”
Jag har sett riktigt, riktigt missnöjda och kanske framför allt besvikna andrapristagare, och även folk längre ned i prisstegen som fallit ur när de haft bra slaglägen för seger eller de stora pengarna. Det mest färska exemplet i mitt minne är John Juandas runner-up-placering i EPT London där han gång på gång blev utdragen av David Vamplew. Det handlar nästan uteslutande om när korten fallit riktigt, riktigt fel. När förståelsen för variansen fullkomligt havererar hos den mest förstående av spelare. Alla har nog en gräns för hur långt oturen kan dra en. Samtidigt ska vi minnas att poker är ett spel med ett inte alls försumbart inslag av tur. Till skillnad från till exempel schack, ishockey eller tennis kan du med god marginal vara den som spelat bäst och ändå förlora. Det sker ytterst sällan i skicklighetsspel eller idrott. De flesta rutinerade spelare accepterar att det här är en del av spelet. Den som ger sig in i leken und so weiter.
Jag satt också ned i Köpenhamn med Martin Jacobson som mer eller mindre har svart bälte i finalbord i European Poker Tour. Martin är inte bara i mina ögon en av Sveriges bästa turneringsspelare, han har också en meritlista som imponerar på de flesta i branschen (utom möjligen på Phil Hellmuth, på vilken endast hans egen imponerar). Martin har två andrapaltser på europatouren och en tredjeplats. Han har två finalbord i WSOP, och en runner-up i WPT. Men alltså ingen seger i en tyngre internationell turnering. Däremot har han drygt $2 miljoner i inspelade pengar på liveturneringar, och ligger 25:a på EPTs lista över inspelade pengar (main events).
Martin sa till mig apropå vårt fokus på EPT-vinnarna Anton Wiggs och Kent Lundmarks deltagande i Köpenhamn och jakt på segern att det kändes ganska irrelevant vem som blev först att ta två titlar på touren. ”En vinst är en vinst och inget annat”, menade Martin. Och han har ju rätt. Jakten på den första dubbelsegraren är en medial konstruktion som vi som bevakar spelet skapat för att få ihop ännu en story. Precis som att det dramaturgiskt förväntas att det ska finnas en vinnare och en förlorare i en match. För spelarna ser det inte ut så.
De här individerna, de som spelar för sitt uppehälle och är professionella utövare (dit räknar jag i hög grad såväl Martin som Per, som i sin yrkesroll har min fullkomliga respekt), spelar för att tjäna så mycket pengar som möjligt, och bryr sig om det de själva kan påverka: sin egen insats. Både Martin och Per har upprepade gånger visat att de kan leverera i stora turneringar, och det vi i media måste lära oss är att en andraplats eller tredjeplats i en riktigt stor turnering är en seger, och inte en förlust.
Ta-ta for now.
