En bekännelse
Radison SAS på Amager nära hjärtat av Köpenhamn förvandlas någon månad om året till något av den skandinaviska pokerscenens branschfest. När EPT Köpenhamn intar kasino- / hotellkomplexet myllrar merparten av spelarna in inom loppet av några timmar, och i deras kölvatten följer vi som när oss på deras gärning efter. Jag är väl medveten om att turneringen i allmänhet, och hotellet som är skådeplats i synnerhet inte har det bästa av rykten bland spelarna. inte bland rapportörerna heller för den delen, men jag kan villigt fläka upp mig här och säga att jag älskar det. Ja, ni hörde rätt. Det må vara en av tourens mest bespottade stopp, men jag har en liten, liten affär med den här turneringen.
Visst, jag vet att det finns historier om osnygga försök att pressa dricks ur turneringsvinnare, servicen på thairestaurangen i källaren är ett skämt, och det är lite småskabbigt här och där. Internet är inte här ett världsomspännande nät, utan en svordom som kastas ur sig ofta i kombination med ett könsord när tekniken kraschar i kritiska lägen.
Hotellets gemensamma utrymmen, med lobbybaren som ett strategiskt placerat nav i mitten är ganska små, och tvingar ihop oss församlade på en liten yta. I en salig blandning minglar spelare, bevakare, railare, vänner, familj och arrangörer under dygnets vakna timmar, och framför allt då spelet inte pågår inne i lokalerna på plan tre. The Lodden family, en påse blandade forumiter, redaktörsturkar, valda delar av den svenska bloggosfären, de så kallade pokerprofilerna, liveproffsen och nyfyllda artonåriga turneringsgrinders med miljontals händer under bältet har fösts ihop här. Det är konsekvensen av små ytor och avsaknad av övrigt boende och nöjesliv inom gångavstånd från spelhotellet. Negativt? Inte alls, det finns ett liv och en gemenskap som jag tror är ett resultat av att man pådyvlas varandra.
Dessutom är mediarummet rymligt och innehåller färskt och förvånansvärt gott kaffe, spellokalen är rymlig och väl avskild från övrig kasinoverksamhet. De som befinner sig i lokalen gör det nästan undantagslöst av samma anledning som mig; de är genuint intresserade av det som pågår vid borden.
En helt annan aspekt som EPT Köpenhamn innehåller, som inte alls finns i samma utsträckningen är avdroppningen. I takt med att spelarna kastar in handduken i turneringen, lämnar de staden och reser hemåt. Vi som stannar kvar blir färre och färre mot the bitter end, och en känsla säkert inte olik sommarens sista suck infinner sig. Det är inte odelat negativt, det ger en känsla av att något är på väg bort och nåt nytt ska komma, en förändring som ger en känsla av att det snart är över och som får dagarna att kännas annorlunda. Ofta kan det annars ofta vara ett jämngrått töcken. Och framför allt, det ger en en växande känsla av att det ska bli jävligt skönt att komma hem, från ett hotell i döende, till en familj och ett levande hem.
Köpenhamn påminner mig ofta varför jag älskar mitt jobb så förbannat mycket, man kanske än mer hur mycket jag värdesätter det jag har hemma.
Ta-ta for now.
P.S. Glömde en sak. Hotellrummen har badkar också D.S.
