Tack Peter Forsberg
Hon har varit på väg att äntra scenen många gånger, men blivit stoppad i sista stund. Nu står hon emellertid där till sist; den feta damen sjunger. Det skulle vara lätt att raljera över de otaliga comebackförsök Peter Forsberg gjort under slutet av sin karriär. Nu, när vad som troligen är det definitiva avskedet har kommit, känns det bara vemodigt. Det finns inget att göra sig lustig över. En av svensk – och internationell- hockeys största genom alla tider, lägger skridskorna på hyllan, och har till slut nått vägs ände. Att Forsberg om och om igen snörat på sig grillorna och åkt ut på isen, med svenska lag, med landslag och i den största av ligor är inget blint försök med skygglappar att tro att man fortfarande kan bidra. Det är en vilja att aldrig ge upp, att alltid ge allt man har. Att vilja vinna till varje pris.
Peter Forsberg har haft en karriär kantad av skador. Hans fot är söndertrasad, mjälten är spräckt, och kroppen är ärrad av fler operationer och matchstygn än de flesta människor skulle orka med innan de gav upp. På tretton säsonger har han varit i stort sett skadefri i fem. Ändå har han i elva säsonger snittat mer än en poäng per match. Jag har svårt att tro att Peters skador skulle bero på att han var vekare än andra spelare, att han inte tålde de erkänt tuffa spelförhållandena som rådde i NHL. Snarare är det ett utslag av en spelstil som handlar om att alltid ge allt, varje sekund i varje byte. Att, oavsett hur ont det gör eller hur mycket man får betala, vilja vinna till varje pris.
Du behöver inte bevisa något, Peter. Du är en av de största genom alla tider. Tack för uppvisningen.
Ta-ta for now, Peter Forsberg!
