Det viktigaste är inte att kämpa väl?
Jag har börjat se en del hellmuthska tendenser hos min son. Härom dagen spelade han spelet Toy Story 3 med sin fyra år äldre storasyster och hennes kompis. När stortjejerna scoopar spelet och lämnar lillkillen bakom brister det för honom och han rasar ihop i en hulkande, gråtande hög över bordet. Jag samlar ihop resterna och bär in honom i hans rum, och försöker få lite klarhet i vari katastrofen bestod.
“Det är ju mitt spel”, ylar fyraåringen, “Jag fick inte vinna fast det var mitt spel. De skulle ha gjort som du gör och vänta på mig så jag får vinna!”
Inte bara har han alltså upptäckt att han serveras läggmatcher då och då. Han förväntar sig det också, och är helt nöjd med det. Jag ser framför mig någon liten bananrepublik där diktatorn hyr in golfpolare som är där för att dricka drinkar och förlora på beställning, och där alla är införstådda med arrangemanget. Bara det att i den här överenskommelsen är dealen tydligen uttalad numera.
Man brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet, men det här draget kommer från hans mor, inte från mig. Jag är ingen dålig förlorare. Däremot har jag säkert ett och annat mindre klädsamt drag om jag skulle råka gå och dinga något, vad det än må vara.
Ta-ta for now
