Bollen är rund
Min idrottskarriär är en sorglig historia, ett tragiskt kapitel som egentligen borde magasineras i glömskans djupaste katakomber. Någonstans i barndomen för nästan trettio år sedan var det någon – min far måhända – som tyckte att jag skulle gå på brottning. Kanske var det redan där det gick fel? Jag slutade i alla fall med den grekiska atletsporten när jag i de tidiga skolåren började få stryk av killarna i femårsåldern. Ungefär vid samma period skulle jag och farsan testa mitt intresse för ishockey, sex år gammal. Farsan gjorde en lyftare med pucken och råkade orsaka en rejäl blåtira när trissan parkerade sig strax intill vänster öga.
Ställer man upp mina samlade betyg i idrott, eller “gympa” som det hette när jag gick i skolan får man nåt som är ganska likt SOS Alarms telefonnummer. Nåväl, jag tror ni förstår vad jag vill få fram. Det där med fysisk aktivitet har inte riktigt varit min påse.
I mogen ålder har jag hur som haver upptäckt att en del av de här tidsfördriven kan vara riktigt roliga, i synnerhet bollsport i lag. Jag har till och från under åren deltagit i olika så kallade “innebandygäng”. Vuxna människor, mestadels män, träffas och försöker få in en perforerad plastboll i ett mycket litet mål med hjälp av en plastklubba. Niklas Wikegård säger att det inte är någon riktig sport. Det kanske är just därför jag fallit för den.
Jag har varit van vid att i stort sätt jämt vara sämst i uppställningen. Det finns ingen större prestigeförlust för mig i det. Så länge jag tycker det är roligt att vara med bjuder jag gärna på att jag är en sopa. Nu, senaste veckan, har mitt idrottande emellertid kommit till ett vägkrön. Jag har hittat det ultimata laget. Min svärfar har bjudit med mig till sitt “innebandygäng”. Jag är yngst. Han är möjligen näst yngst, 65 år gammal. Det här erbjuder oanade möjligheter. Även om ett par av gubbarna har en hel del teknik i sig, är de inte riktigt med på korta sträckor. Till minussidan ligger att de inte har något att förlora. Om jag blir skadad ska jag leva 40-50 år till med skiten. Det är inte aktuellt för dem, och vissa av dem spelar som det också. Jag är ofta först på bollarna i kraft av min – relativa – snabbhet, men jag kastar oroliga blickar bakåt för att se att det inte kommer någon 72-åring ångande utan tendens att sakta in innan det blir kroppskontakt.
Även om jag nu i mitt nya sällskap kan få glänsa någon enstaka gång är nog det där “idrott” är inget jag är särskilt kompatibel med, i alla fall inte när det kommer till utförande. Det kanske är just av de här anledningarna jag spelar kort? I poker kan jag i alla fall skylla den totala frånvaron på talang på otur.
*
Apropå spelmissbruksdiskussionen som pågått de senaste dagarna var den här tämligen träffsäker.
Ta-ta for now!
