My precious
Datafirman som fick i uppdrag att reparera datorn jag något klumpigt klämt sönder skärmen på meddelade att den var förlorad bortom räddning. Eller rättare sagt, det var inte ekonomiskt försvarbart att reparera. På pluskontot fanns att jag har viss självinsikt och med det också så kallad drulleförsäkring. Försäkringsbolaget löser ut datorn med viss avskrivning. Med självrisk och liknande får jag i handen ungefär hälften av vad jag gav för burken för ett år sedan.
Jag älskade min 13.3″-HP med skal i borstat stål. Begav mig av för att hitta en ersättare igår. Problemet är att jag är ju näst intill en teknisk analfabet (vilket flera läsare av den här bloggen troligen redan insett), men jag lyckades förklara mina behov och min vardag. Säljaren försökte lansera en Acer, men jag har affekt mot just det märket. I övrigt kan jag ta nästan vad som helst, men medan jag stod där växte känslan allt mer av att jag vill sitta där och gnida mig mot stålskalet på en Hewlett Packard.
Nu sitter jag här och drömmer lyckligt, gnuggar lite, sniffar som en nybliven förälder gör mot en bebis, och ler lite infantilt mot min nya HP Envy 17. Lycka kan köpas för pengar. Jag är hel igen.
Ta-ta for now.
