Bullerbyidyller
På jobbet brukade jag och Lill-Skägget kasta glåpord till varandra så det rungar i gardinerna. En gång gjorde jag misstaget att gå till jobbet iförd lokförarkeps (ni vet den där gamla skinnhuvemössan som ett tag var så populär bland kreti och pleti), och Lill-Skägget attackerade genast med: “Emil i Lönneberga vill ha tillbaka sin mössa”. Utan att blinka replikerade jag med “Du är rolig du. Synd att vi bara hade råd att anställa en av de sju dvärgarna.” Skägget är 173 cm lång.
När jag under en tid var anställd på tidningen Avisen rådde en annan typ av stämning; ett ganska stormigt arbetsklimat blev riktigt underhållande på grund av sympatiska arbetskamrater. Grafikern Kjell stod en morgon i hissen tillsammans med några kollegor. Då såg han att två bokstäver fallit ned från Avisens rad på hiss-skylten. “V” och “I” saknades, och kvar fanns endast A__SEN. Kjell konstaterade vemodigt “Nu har vi-känslan försvunnit från Avisen. Det är bara asen kvar”.
Tyvärr fanns det träskrövar som inte kunde hantera mänsklig interaktion. En dag blev Kjell beordrad att utföra en viss arbetsuppgift av en mellanchef. Kjell invände, och menade att man skulle få fan för det, eftersom VD uttryckligen påpekat att vi inte skulle göra så. Närå, sa mellanchefen, jag tar på mig fullt ansvar. Kjell tvekade, men mellanchefen insisterade, och visst blev det som han sagt. Någon dag senare kommer VD rusande ut ur sitt kontor och pekar på mellan chefen och utbrister rasande: “Vad menar du med att göra så här?” Mellanchefen pekar på Kjell och svarar snabbt: “Det var inte jag, det var han!”
Ta-ta for now!
