Sommaren - en svensk mentalsjukdom
Är det något jag avskyr så är det när folk säger “Det där är så typiskt svenskt” i tid och otid. Det handlar om jantelag, alkoholvanor, storhelgs- och konferensknullande eller nåt annat folkligt.
När jag gick till jobbet i morse mötte jag en man klädd i chinos och kortärmad skjorta. Kortärmad! Det var fan typ fem grader ute. DET är typiskt svenskt. Så fort det överhuvudtaget kommer något som om man kisar, möjligtvis kan tolkas som ett vårtecken tror kreti och pleti att vi bor på Costa Blanca och att det är 29 plusgrader. Man blir hembjuden av någon för att säsongsinviga deras altan, och där sitter man medan familjejuvelerna skrumpnar och urinvägsinfektionen kommer som ett brev på posten.
Utesittarfascismen är typisk svensk. Titta på termometern. Eller almanackan. Maj och tjugo plus. Ute. April och tio plus. Inte ute.
Nästa sommarplåga är grillandet. Plötsligt är varenda äggmupp en världsmästare i flambering, griljering och kremering. För att inte tala om vinkännare. Det är nästan värre än när förvuxna pojkar diskuterar whisky och cigarrer.
Jag ska göra en sak klar för er; folk som inte är läkarutbildade står inte och diskuterar bästa sättet att göra en ballongsprängning i kärlen. Låt sommelierna sköta dryckesvalen.
Det påminner mig för övrigt om något mycket roligt. I dokusåpan Robinsons ungdom var det en kvinnlig deltagare som var gift just med en sommelier. En stackars journalist som uppenbarligen inte kände till vad en sommelier var för något, skulle göra en deltagarpresentation. På kvinnansfamiljesituation stod det “Gift med Göran, somalier”.
