Ken Lennaard - en man och hans krönikor
Den 30 maj 2005 publicerades den första av Ken Lennaards pokerkrönikor i tidningen Aftonbladet. Det blev totalt 90 stycken. Jag har läst samtliga, och frågan jag ställde mig innan jag började läsa, är “Finns det några slutsatser man kan dra om Ken Lennaard bara genom att analysera hans texter”. Troligtvis, kom jag jag fram till, och började läsa.
16 av dessa innehåller orden “Jag”, “Mig”, eller “Min” i rubriken.
Rent stilistiskt håller krönikorna en måttlig kvalitet. Nyhetsvärdet är dessutom för de som är någorlunda insatta i pokerscenen måttligt eller obefintligt.
Materialet är ett hopkok av subjektiva åsikter om arrangemang, aktörer och spelare, även om det även här går att urskilja tydliga mönster. Till detta kan läggas rykten, påståenden och skrönor; stoff som Ken dels sprungit på under sin egen karriär, hört av andra, eller helt enkelt plockat på nätet. Vi hittar saker som florerat länge på olika pokerforum. Vi hittar saker han plockat ur filmer och pokerlitteratur. Vi hittar upprepningar. I något fall har stora delar av en krönika återanvänts efter något år. Två gånger har samma rubrik använts. Lustigt nog är det formuleringen “fusk lönar sig inte i längden”
Ju längre man läser, desto tydligare framträder ett konsekvent mönster i Kens agitering. Tesen han driver är att rutin alltid slår talang, och han månar om att placera sig själv i facket Gamla rävar, och påtalar hur respekterad han är bland världseliten. Spelare som direkt nämnts som vänner i krönikorna är De Knijff, Hildebrand, Rutensköld, Johan Storåkers och Phil Laak.
Just Laak är intressant så till vida att han får exemplifiera ett drag hos Ken; han sågar gärna spelare som inte är maktfaktorer, eller etablerade och hyllade bland de stora massorna. Laak kallades en “stjärna som inte kunde spela speciellt bra”, men något år senare när framgångar och rubriker började gynna Laak, kallades han “en skön polare.” Hyllningarna ges till safe cards, som redan är politiskt korrekta att lyfta, såsom Brunson, Harrington, Chan och Ivey. Just Ivey framkommer dock om och om igen, och framträder som den ende möjlige förebilden för Ken. Alla andra är som bäst jämbördiga konkurrenter.
Ken använder sig gärna av en etablerad psykologisk teknik i omdömen om sina motspelare; när han hyllar någon gör han det som en jämlike “Vi spelade grym poker då och då”, medan han när han sågar någon gör det i ett farbroderligt “von oben”-perspektiv, en symbolisk klapp på huvudet. William Thorson är en av många som har råkat ut för detta.
Inte i mer än nåt enstaka fall erkänner han misstag vid bordet. Annars är det genomgående andras tur, tomtespel eller bad beats som fällt honom. Handanalyserna är näst intill obefintliga, men en mycket bra reflektion finns i alla fall med, appropå riggdiskussioner: “Det är spelet du ska analysera, aldrig utfallet”.
Att analysera Kens historia som spelare utifrån hans krönikor är inte lätt, ju längre bakåt i tiden han hänvisar till desto vagare blir han; han nämner på något ställe en sjätteplats i en WSOP-turnering 1997. Detta är dock en ren felskrivning, skall vara 1998. Vidare säger han att han i slutet av 90-talet var “en av Europas största stjärnor.” Det är ett påstående som nog skall tas med en nypa salt; det finns två ITM i WSOP från 98, ett från 99. Det finns en Vegasseger från 99 som gav 110 000 dollar. I övrigt finns i princip bara två turneringscashar på över 10 000 dollar före år 2000. I en handfull krönikor hävdar han sig också tillhöra världseliten.
Dessa fakta får mig allt mer att fundera på vilka krafter som positionerade Ken till vad han blev. Ken borde vara den optimala frontaren, då han aldrig verkar ha tackat nej till att synas. Det gäller för övrigt det mesta Ken figurerat i. Kengate fladdrar förbi i förbigående i några fall: “Företaget gick bra, men jag blev blåst på konfekten. Jag blev bitter och fylld av hat.” Något jag tolkar som upprinnelsen till fuskaffären.
Dessutom ser man en kursändring i flera åsikter genom de två åren. Mest påtagligt är åsikten om svenskarnas storhet i poker, något han drivit under hela 2005-2006. I en krönika från 2007 tvärvänder han dock och menar att “svenskarna inte alls är så bra som somliga påstår”.
I tre fall har Ken gjort riktiga övertramp i sina krönikor:
1) I samband med fuskhistorien, då han använder sin krönika för att två sin byk. I och med att Aftonbladet inte klev in som granskande medium i fallet, blev Kens roll som krönikör smått obehaglig.
2) Lagpokertävlingen då Ken hängde ut Prosharks-medlemmen “Lekis”. I mina ögon var inte själva incidenten det obehagliga, ingen som inte var där VET vad som egentligen hände. Tekniskt sett kan Ken ha haft rätt. Men det var ett av de grövsta formerna av maktmissbruk jag stött på i svensk poker, när han hänger ut en amatör på det sättet. Den krönikan borde Aftonbladet aldrig släppt igenom.
3) Kanske den värsta, men ändå roligaste i sin omdömeslöshet. Ken anklagar bland annat Tony G för att gå över gränsen ibland. I en annan krönika skriver han om Phil Hellmuth: “Hans ego är så stort att det av allt att döma ligger någon psykisk sjukdom bakom det”
Det finns många andra noteringar jag gjort i krönikorna som inte finns tid eller rum att analysera här; intressant vore att jämföra datum för Kens uppdrag i medier och pokerorganisationer med vad han behandlar i krönikorna.
Sammanfattningsvis kan sägas att Ken som krönikör varken är speciellt unik eller talangfull. Det unika i hans krönikor är det närmast tjatiga uppblåsandet av sitt ego. Ken skulle behöva gå i skola hos Tony G eller Mike Matusow, två killar som kan kombinera stor käft med stort hjärta. Ken misslyckas konsekvent att lyfta fram det sympatiska draget i botten. Däremot lyckades han konsekvent skapa debatt, även utan att ha något egentligt att skriva. Ken bygde en stor del av sin karriär på det, samt det faktum att 98 procent av hans läsare hade Kens texter som sin enda nyhetskälla när det gäller poker. Däremot var (är) han en stor entertainer; det ska man inte ta ifrån honom. Nästa akt i historien om Ken Lennaard tar nu sin början, i och med att insiderrättegången påbörjas. Jag återkommer med det.
Fotnot: Detta är en något modifierad blogg från 2007 som jag dammat av och utvecklat, som en prolog till den stundande rättegången i insiderhärvan.
