Om barn och poker
…och där låg man som ett utböjd märla i luften, i ett taffligt försök att nå musen. Mina kort visade sig vara KJo som jag limpat med i, och den floppade brädan visar två hånleende knektar och en kung som pekar finger åt mig. Precis när jag når mitt bord kommer rutan upp på skärmen; “You are timed out. Your cards has been folded”.
Att spela kort när man har små barn är inte alltid en dans på rosor. Många är de gånger jag har tvingats lägga nötter och fantastiska draghänder i familjepotter, för att man hör ett vrål från sovrummet: “Paaappaaaa, jag har kissat på mig!” Är hustrun då inte hemma, är det inte läge att ropa “Vänta gumman, det är bara nån minut kvar till river”. Barn förstår inte sånt.
Kortisonpojken ska vi inte ens prata om. Vid två års ålder har han ingen förståelse för att pappa vill utveckla sitt pokerspel och bli årets nya golden boy. Det kan bli svårt med en bankrulle som man får en halv Xbox för ungefär.
Man förstår att andelen barnlösa bland Sveriges proffs är hög. Det gör att respekten för folk som Christer och Birgitta Johansson blir än större. Barn och poker går inte självklart ihop. “Det skulle du tänkt på innan du började med de där knullerierna”, som Lillskägget plumpt skulle kunnat uttrycka det i den här typen av lägen.
