Loafers
Det här är en liten historia från en tid långt innan nätpoker och europatourer. Då spelades över borden, face-to-face, och grind var en öppningsbar del av ett staket eller liknande.
Ove, min lägenhetskamrat, var överlevandets borne mästare. Under sin tid som gymnasiestudent långt från föräldrahemmet fick han känna på vad sanna umbäranden verkligen innebar. Han bodde i en källarlokal under en villa. Oves territorium bestod av ett rum på femton kvadrat och badrum som faktiskt också innehöll ett badkar. Detta rum gick bland oss andra under epitetet ?tvättstugan?. En gång var fjortonde dag eller så, när Ove började tycka att kläderna luktade allt för mycket (oftast på inrådan av någon närstående, inte sällan av kvinnligt kön. Vi män känner inte sådant) kastades hela klädinventariet ned i badkaret. Färgsortering existerade inte i Oves universum. Sedan hällde han en halv flaska Wash & Go på alla textilier, och spolade noggrant rent alltsammans med handduschen. Så beter sig en överlevnadsexpert.
?Jag funderar på att skaffa Röda Nejlikan-frilla? Ove tittar sig i spegeln. Det relativt höga håret böljar ut över öronen, och i nacken har han samlat ihop en liten svans. ?Vad tror du?? Han tittar på mig. “Kanske” säger jag och börjar knyta kängorna.
Väl nere på stan tittar jag på Oves fötter. ?Har?u loafers på dig? Du kan ju för i helvete inte ha loafers när du går på krogen!? Jag skakar på huvudet. Ove börjar argumentera för att ingen kommer att tänka på det, men jag menar att vilken någorlunda normal tjej som helst kan lukta till sig ett par loafers på tjugo meters håll. Plötsligt vill Ove åka hem. Han vill inte gå på krogen. Faktum är att han vägrar gå på krogen. Till slut ser jag ingen annan utväg än att faktiskt erbjuda mig att lånbyta skor med honom, för att få med honom. Jag tänker inte gå ut ensam.
När vi står nere på Stora Torget ser vi Klas kliva av bussen. Han vinkar och kommer fram till oss, och vi ger honom en snabb sammanfattning av vad kvällen har att erbjuda. Ska han med? Nej, det ska han inte. Klas meddelar att han ska på McDonalds. Bussen ner på stan för att gå på McDonalds? Jodå, Klas berättar att toaletten havererade för någon månad sen ?Skit och papper till bredden. Försökte gräva lite med toaborsten, men det blev tyvärr bara värre.? Klas använder nu McDonalds faciliteter när han behöver skita, men han ?försöker hålla ned det till någon gång varannan dag ungefär?. Klas har skapat sig ett närmast mytologisk status i den lokala scoutkåren hemmavid när han på ett läger lyckades hålla sig från att skita i över en vecka för att slippa ?huka över en käpp?. Numera menar han dock att han börjat bli gammal ? tjugotvå ? och behöver någon form av rutin i skitandet. Däremot är problemet mindre när det gäller urinerandet. Handfatet på toaletten tjänstgör numera som pissoar. ?Ha en bra kväll? säger Klas och stegar iväg mot McDonalds.
Det tar ungefär fyra minuter innan innan en tjej skrattande utbrister ?Har?u loafers????. En handfull ansikten vänds mot mig, likt stirrande människor vid en trafikolycka. ?De är inte mina. De är hans? säger jag, och pekar på Ove. ?Jag var schysst och bytte med honom. Eller hur?? Jag tittar på Ove. Han skakar på huvudet. ?Jo, tjena. Tror du jag skulle gå hit i loafers?? säger han och tar en klunk öl och tittar åt andra hållet.
Jag lämnar in skorna i garderoben trots den ditkommenderade studenten i garderobens frågande min. Hellre strumpläst än loafers.
Det visar sig snart att jag kunnat gå själv i alla fall. Ove överger mig efter tre kvart till förmån för Loafershånarens kompis. Nåt brunhårigt som går under beteckningen Sara. Jag ser inte speciellt mycket mer av dem förrän det är dags att ta en taxi hem. Resan blir en tyst historia. Tryckt kanske man skulle kunna säga. Väl hemma i lägenheten ? efter en hastigt beordrad omväg över McDonalds ? låser de två andra in sig i Oves rum, medan jag sätter mig vid datorn och lägger patiens. Harpan var det närmaste man kom nätgrind på åttio- och nittiotalet.
Efter en halvtimme hör jag hur hans dörr öppnas, och Ove kommer ut i bara kalsongerna, rufsig i håret. Han lägger in en snus, och ställer sig och tittar på kortspelet på datorn. Efter någon minut säger han: ?Du..du ärn?te sur för?e där me? dåjjerna? Vi hålle?på att?du vet?? Han pekar med tummen mot sin sovrumsdörr. ?Du kan va mä? om?ru vill.?
Jag avböjer artigt men bestämt och går och lägger mig.
