Jag känner ändå ingen i Norrköping
Min bekant och bloggkollega Olof Berg debuterade i bokform på print-on-demand-förlaget Vulkan härom månaden. Första verket är roman-/novellsamlingshybriden ?Jag känner ändå ingen i Norrköping?. I korthet är det sex fristående noveller om några människor vars gemensamma punkt är att de under en kväll råkar besöka samma Thåströmkonsert i Norrköping. Vi ett fåtal ögonblicks beröringspunkter i bokens nu, samt i några återblickar i historien har Olof på ett ödmjukt och intelligent sätt flätat ihop huvudpersonernas liv. Den twisten är en av bokens stora behållningar, i det att det skapas en nyfikenhet i hur de olika berättelserna hänger ihop.
Olofs parkerar sin berättelse på ett rätt kärleksfullt sätt i den socialrealistiska kategorin. Humor och glädje får inte speciellt mycket utrymme i den vardag som Olof målar upp, även om den faktiskt finns. I en av berättelserna, som handlar om smålangaren Micke Trix, kan jag ibland inte låta bli att skratta högt åt både det medvetet ovarsamma språk som Olof gett micke, och den sorglösa kick-your-ass-attityd som karaktären möter sin omgivning med. Det kapitlet är trots en hårfint balanserande och paradoxalt placerad situationskomik (eller kanske just därför?) det som jag gillar bäst i hela boken. Det känns som om Olof är på mammas gata. Som om han sett detta med egna ögon, och bara genom att twista det en liten aning, får till en historia som jag lätt kunnat läsa ett par hundra sidor till av. I sådana stunder är Olof i mina ögon fullt jämförbar med större delen av de etablerade svensk samtidsförfattarna.
Olofs kärlek till skrivandet tror jag bitvis är lite av hans svaghet också. Jag tror att han ? precis som mig - hellre skriver än bearbetar. Olof har bra hand med språket, men det känns som om vissa partier i boken mått bra av att bearbetas en vända till i den efterföljande redigeringen. Främst handlar det om less i more, och att ett ord här och där hade kunnat strykas för att få ett vassare anslag. Speciellt då mycket av Olofs stilism bygger på detta.
Å andra sidan kan man också vända på det, och konstatera att historien också får liv av att Olof medvetet leker med stilar och anslag. En fattigare språk som antas komma från en berättare, växlas plötsligt över till ett målande småbusespråk, för att sedan byts ut mot en rätt vilsen killes tankar, när han försöker hitta tillbaka till en fungerande tillvaro.
Som helhet har jag bara en direkt kritisk synpunkt på Olofs verk, om vi bortser från enstaka påpekanden. Det handlar om den inledande berättelsen om Peter. Inte på språket, där har Olof valt en form som gynnar honom, i och med att varje story så att säga berättas av huvudrollspersonen. På så sätt blir små skavanker snarare än styrka än ett irritationsmoment. Nej, det är Peter själv som är problemet. För mig är han allt för destruktiv och osympatisk i sin framtoning för att jag ska känna något intresse för honom. Han blir för endimensionell och förutsägbar. Det blir ett extra problem då denna berättelse inleder hela boken, och jag tror att det finns risk att det kan färga en läsares omdöme om historien i sin helhet. För mig ger det också ett lite ojämnt helhetsintryck i relation till de bitar som Olof verkligen hanterar. Hade Peters negativa sidor enkom fått beskrivas av de andra karaktärernas berättelser för att sedan vägas upp av Peters egna förklaringar hade jag fått en helt annan förståelse för hans motiv och gärningar. Nu känner man mest antipati för karaktären. Speciellt i jämförelse med de andra personerna som får berätta sina historier, då dessa har mångt fler dimensioner.
Jag må låta hård i mitt omdöme på den här punkten, men mina invändningar gäller i princip enbart den berättelsen. Detta leder till slutsatsen att jag tycker att resterande 5/6 över lag är både underhållande och välskrivna, och som debut bådar den gott för framtiden. Plusen uppväger väl minusen, och jag kommer definitivt att läsa mer när han det finns tillgängligt. Olof Berg har gjort det i sin blogg många gånger, och med ?Jag känner ingen i Norrköping? visar han åter igen att han både har något att berätta, och att han faktiskt har förmågan att göra det på ett underhållande sätt.
Här hittar du Olofs bok på Vulkan.
