Vägval - angående att urvärdera det faktiska slutresultatet istället för delarna
Jag har gjort många dumheter i livet. För att vara riktigt tydlig: Jag har gjort MÅNGA dumheter i livet. Fler än genomsnittsläsaren av denna blogg skulle jag tippa på. Samtidigt kan jag ju nu titta på mitt liv i helhet, och konstatera att jag är rätt nöjd. Eller nej, jag är riktigt jävla nöjd. Jag är en vanlig medelsvensson, med två ungar (världens bästa skitungar btw), rätt snygg och för det mesta väldigt sympatisk fru, hus, ett jobb som tjänsteman i lägre ställning, som i egenskap av specialistfunktion ger mig en riktigt skaplig lön, och hyggligt mycket att säga till om.
Det kanske inte var vad jag tänkt mig, men jag är nöjd. Därför tror jag inte heller på att ångra saker. Jag kan konstatera att vissa saker var dumma, eller dåligt utförda. Jag kan säga till mig själv att “jag kanske inte skulle gjort samma sak om jag fått chansen att göra om saker”.
Men kontentan är ju ändå att mitt liv på något sätt är summan av mina val. Konceptet Valterego (ja, eller Erik om ni vill) är summan av en myriad av vägval under 70-,80-,90- och 2000-talet.
Det är ditt med. “Vaddå, jag är ju född före 1970?”, säger du då…Don’t smart-ass me! Lägg på något eller några decennier och fortsätt lyssna. Det här är en monolog, och ingen jävla dialog.
Poker är som livet i miniatyr. Din pokerkarriär, likväl som en enskild turnering eller session. När den är slut, kan du utvärdera hela partiet och fundera om du är nöjd eller ej med resultatet. Om du vinner en turnering, men kanske spelade en hand som en idiot i mitten turneringen, kan det vara utgången av den handen som fått motståndarna att spela på ett sätt som möjliggjorde segern för dig.
Det kan vara den där otroligt nesliga förlusten i WSOP som fick dig att anmäla dig till ett antal turneringar, byta spelstil, och avsluta året som en mental mästare.
Nästa gång du tänker: “Va fan, blodbajs också. Vad fan skulle jag göra så för?” Vänta ett tag, och se vad det faktiska slutresultatet blir.
