Kille, sin city och hur jag kom i kontakt med poker på allvar
När jag var i brytpunkten mellan barndom och vuxenskap, någonstans i de mellersta tonåren, hade jag en vän som hette Henke. Han hade många förtjänster, bland annat att han kunde introt på Jumping Jack Flash på elgitarr, och att hans morbror hade jammat med antingen Jimi Hendrix eller Frank Zappa. Oklart vilket. Eller var det Jefferson Airplane? Nåväl, det är verkligen inget som vår story påverkas av.
Denne Henke hade i alla fall en onkel, möjligen samme man som lirat med we might not know who, som enligt nevöns utsago var professionell spelare. En gambler i vår närhet! Detta var den första portalen mellan oss som var utplacerade på småstadsgruset, och Sin City, vår tids babylonska sköka.
För det måste väl stå klart för alla och envar; om vi applicerar Johannes uppenbarelsebok i vår nutid, så kan väl det urbana fördärvet inte vara någon annan lokation än Las Vegas, Bright Light City? Staden som självaste Elvis Presley äktade sin Priscilla i, och några år tidigare hade deklarerat att han var beredd att sälja sin själ till.
Jag kan inte undvika att dra en parallell till en text jag skrev om min ungdoms studentstad:
“Hundraåttio tusen människor lever och dör i en väldig stenöken där ingen plats för känslor finns, en jättelik puppa för att kväva och dränera känslor för oss som lurats dit i tron på det som inte är nu och idag, utan vad som komma skall. I morgon. Mañana. Förbannelsen, det vilar över alla de som väntar på något bättre”.
Skillnaden är väl att Sin City ligger i topp över platser jag verkligen vill besöka, medan studentstaden är min personliga ångests livmoder.
Henkes onkel blev på något mer eller mindre tydligt sätt symbolen för la dolce vita, även om vi inte ens kunde sätta fingret på vad spelande egentligen innebar. På vår näthinna fanns troligen bilden av en smokingklädd man med en drajja i handen, placerandes marker på ett roulettebord.
Även om vi ibland blandade upp våra sessioner av traswhist, plump, bismarck och Chicago med knektöppning om femtioöringar, fanns det ännu ingen brygga mellan oss och Vegas.
Det spelet som ekonomiskt konkurrerade med knektöppning i vårt lilla akvarium, var faktiskt Kille. Jag antar att stora delar av läsekretsen känner till detta unikum till kortspel, som visserligen regelmässigt kan spelas med en helt vanlig kortlek, men vars unique selling point är de udda illustrationer och vansinnigt roliga valörerna. Ett till tio kompletteras av klädda kort som Blaren, Blomsterpottan, Harlekin och Kukun.
Det uttalas för övrigt ?Chille?. Kille har jag vunnit många enkronor på.
I många, många år såg mina kortspelspreferenser ut så här. Visst, jag hade snubblat över ett och annat datorspel med stud-tema, men aldrig förstått principen. Sju kort, hur fan göra?
Plötsligt hände allt på en gång; Matt Damon promotade ?den nya pokern? med Rounders, tekniken medgav massmarknadsföring av scenen, och Internet skapade en oanad multipel av antalet kontaktytor mellan spelare och arrangörer. Mängden bord blev snart fler än spelarna kring dem.
Diskrepansen mellan utövande och lagtext blev ett bara ett av otaliga exempel på barnsjukdomar som den vanvettiga utvecklingstakten fört med sig.
Jag tror det var Torsknacken som först föreslog att vi skulle spela Holdem istället för för Kille och mörkpoker. Han hade visst lyckats rätt bra på det nya spelet; eller som han själv senare uttryckte det: ?Jag har spelat poker på en nivå som har påverkat min privatekonomi på ett trevligt sätt?
Där och då, fastnade jag inte. Det var för mig för lite yttre påverkan. Jag förstod inte mekanismerna bakom spelet. För mig var det fortfarande ett spel där jag inte kunde påverka korten; istället borde jag försökt se pengarnas påverkan på dynamiken.
Det skulle ta flera år innan det inträffade. Men från den dagen jag såg hela sammanhanget var jag fast.
