Ola Brandborn årets pokerpersonlighet mot sin vilja
En grymt spännande Hand utspelade sig häromdagen. Jag sitter under pistolen med fickraketerna i näven och en helvetes massa marker stackade framför mig på filten. Fi bombar på ur position, och jag steker ett långt tag. Känner att jag börja gå i maskin, tittar upp och letar efter tells på fisken som?..
Nä, jag driver bara med er. Det här är fortfarande ingen handhistorikblogg.
Två galor som skapade ett jäkla kackel i hönshuset är avklarade. Jorå, så att serru, visst var jag en av storhönorna. Den första fnurran var Skandinavian Poker Awards och kölvattnet av utnämningen av Skandinaviens bästa kvinnliga pokerspelare.
I helgen hade svenska spel sin gala, och priser skulle fördelas. Inför mangsemanget hade både moral och etik dryftats, och huruvida man skulle gå eller ej. Det skreks om moral, dubbelmoral, avsaknad av moral, ekonomiska agendor, och gratis snittar. Det är fascinerande hur en fråga kan dela så många som egentligen är så enade i en större sakfråga. Jag kan se ett problem i att gå dit då arrangörerna faktiskt representerar ett monopol de flesta av oss har väldigt stora invändningar mot. I den bästa av världar tycker jag att man borde ha gjort en samlad manifestation mot galan som ett svar på spelutredningen. Samtidigt tycker jag inte att den hållning som de hårdaste akademikritikerna intagit är speciellt konstruktiv, där de står med fötterna stenhårt nedborrade i en betong av envishet. Kategoriska fördömanden och moralkakor är sällan av godo. Det borde gå att mötas någonstans på vägen, inbillar jag mig i min enfald.
Jag valde att inte gå, och hade mycket hellre sett en gala arrangerad av Svepof tillsammans med de sajter som är intresserade. Nu finns ingen sådan, och jag borde sitta hemma och låtsas om att jag inte bryr mig om vem som får vilket pris. Nu fungerar jag tyvärr inte på det sättet, och jag är likförbannat nyfiken och känslomässigt engagerad i prisutdelningen vare sig jag vill det eller ej . Dessutom vet jag att det finns många som priset faktiskt har en stor betydelse för. Jag är en smygsucker för prisutdelningar och galor, och följer och spekulerar gärna kring utgång och efterfrågan.
I den ?tyngsta? kategorin, årets pokerpersonlighet fanns det i min begreppsvärld bara två rimliga pristagare; Ola Brandborn och Lars Kollind. Då den första spottat pokerakademien i ansiktet, och bortom rimligt tvivel förklarat att han varken ville ha pris eller inbjudan om det kom från monopolet trodde jag utgången var självskriven. Kollind, som med största sannolikhet verkligen ville ha priset, trodde jag var en nobrainer. Hell yeah, jag hade till och med satsat pengar på det, om än en modest summa.
Jag ska nog poängtera att jag tycker att både Ola och Lasse är värdiga vinnare. Jag sympatiserar med båda två både vad gäller arbete och som människor. Nu visade det sig att juryn, bl a bestående av Dan Glimne, Joakim Geigert och Peder Månsson, bestämde sig för att inte ta hänsyn till vad pristagaren själv tyckte om utmärkelsen. Om vi bortser från diskussionen om huruvida de ska sitta i juryn eller ej, så vill jag i alla fall ge dem cred för ett modigt val. Ola Brandborn blev årets pokerpersonlighet 2008 med motiveringen:
“För sitt fortsatta flitiga arbete för poker på bloggar, webbsajter och i olika tidskrifter även under det gångna året. För sin omvittnade och erkända självständighet och frispråkighet. Och inte minst för prestationen att vinna en tung SM-titel under året.”
Amen to that. Även om Ola själv inte vill ha något pris så förändrar det ju inte att folk kan tycka att han förtjänar ett. Dessutom undrar jag om inte Ola är en smula stolt innerst inne, även om han säkert hellre skulle dö än erkänna det.
Ola lämnade på Team Betway-sajten en relativt lång kommentar till utnämningen.
Samtidigt lider jag faktiskt med Lasse. Jag tror att han verkligen ville ha det priset, och i min bok ska han ha all heder för sitt arbete. Sen skiter jag rätt blankt i om han tjänar pengar på det. Det handlar inte om vad som är bra för pokern; det handlar om vad som är bra för min poker. Jag hoppas ändå att Lasse kan se Micke Tureniecs två vinster som lite plåster på såren.
Lina Olofsson röstades fram som årets pokerskribent. Jag lade min röst på Johan ?Indiscreet? Kretz men är inte ett dugg missnöjd med utfallet till slut. Johan har vunnit priset en gång, och Lina förtjänar priset för hårt arbete, och för att ha inmutat sig ett eget territorium i svensk poker. Lina och Indi är på många sätt motpoler till varandra vad gäller pokerbloggande; lik förbannat sitter jag och läser det mesta de skriver ändå, med stor behållning.
För övrigt vill jag slå ett slag för Lina Olofssons blogg idag, som jag tycker är jävligt läsvärd för alla oss som badar i ankdammen. Jag känner mig träffad.
