Hela boken är en enda stor jävla ripoff!
Jag jobbade som cagefighter i nord-Norge för en herrans massa år sedan. Under mina turnéer på olika barer och svartbyggen sprang jag på ett livsöde som var allt för mångbottnat för att kunna ignoreras. Den här historien handlar om en ung norsk studentska som under slutet av 70-talet studerade afrikansk arkitektur i Paris. Kvinnan hette Linn Magde.
Via några bekanta kom hon i kontakt med en ny sysselsättning, parkour.
Om någon av er mot all förmodan inte skulle vara bekanta med fenomenet parkour så kan jag berätta om att det grovt förenklat handlar om att ta sig fram i urbana miljöer och istället för att se byggnader och konstruktioner som hinder, utnyttjas de i förflyttningen. Det blir lite som stadsakrobatik kan man säga.
Linn blev en riktigt hygglig parkourare. Inte i den absoluta eliten, men tog sig fram på en nivå klart över medelmåttan. Hon hade tidigare testat andra former av rörelsehobbies, som vattengymnastik, rytmisk sportgymnastik och krav maga. Men det här var hennes grej.
Fröken Magde var den typen av människa som inte bara utövar aktiviteten utan också gräver ned sig i den och skall analysera, studera och fördjupa sig i det. “Man måste vrida, vända, bevaka och kontrollera”, som min gamle slöjdmajje Trä-Hitler brukade säga.
Hon läste böcker. Det fanns inte en bok på norska. Allt var obskyra franska böcker. Främst fastnade hon för de riktiga verken, “parkourteori” och “parkour för akrobatiska utövare”, båda av den den store velocitetsmatematikern Francis Bobby Rondinelli.
Så småningom åkte Linn hem till Norge igen. Hon fortsatte parkoura, och introducerade det för sina bekanta. Umgicks med lite parkoursammanslutningar i Oslo och Stavanger. Men hon saknade det där riktiga samlingsverket för parkour, och därtill ett norskt sådant. Så småningom insåg hon att hon kunde skriva ett själv. Hon hade ju skrivit förr. Hon läste de stora verken av Rondinelli, Pocahontas, Pitlick. You name it. Till slut stod boken klar: “parkourhandboken”. Den var gedigen. De flesta aspekterna fanns med. Och den var välskriven.
Visst, Linn hade bitvis kanske slarvat mer än lovligt med källhänvisningarna. En del exempelstölder var skamlöst uppenbara, men likväl var det en riktigt, riktigt bra ambition som nådde ända hem.
Här hade storyn kunnat sluta lyckligt. Linns böcker sålde hyggligt, med tanke på att parkour inte var någon stor företeelse i Norge.
Då kom boomen.
Över en natt parkourade alla. Folk kastade sig över rulltrappestup, räcken etc. Voltade nedför trappor och slajdade över staket. Och till slut fanns också Rondinellis böcker på norska i handeln.
En lobby mot Linn Magde tog form. “Hela boken är ju en enda stor jävla ripoff!”, “Linn Magde är en sopa på parkour”, “Linn Magde är ett jävla skämt”
Hånen och spottandet kom främst från den stora massan av medelmåttor. Inte de sämsta, som egentligen sket i vem Linn Magde var. De såg henne då och då i parkourspalten i Verdens Gang. Inte de bästa, superproffsen, som insåg att Linn Magde hade gjort ett stort jobb i det tysta för parkour i Norge. Nej, som sagt, Linn Magde var hatad av medelmåttorna. De som trodde de var parkours framtid. Och ändå hade Linn Magde aldrig hävdat att hon var något parkourproffs; hon ville bara syssla med något hon tyckte var riktigt, jävla kul.
Det är människor som Linn Magde som driver utvecklingen och spridningen av våra sysselsättningar. De som inte framhäver sig själva, utan spelet, som vi har att tacka. För varje Peter Forsberg, måste det finnas en Christer Ulfbåge.
And that’s all, folks.
(Fotnot: Det här är en blogg jag skrev för ett par år sedan, som jag fortfarande tycker är högst aktuell.)
