As hard as we wanna be
Det hände sig för något decennium sedan att jag mer eller mindre frivilligt fösts ihop med en samling andra män och kvinnor i varierande ålder. En av dem var en stor dansk, som av någon outgrundlig anledning bara gick under smeknamnet “Dansken”. Det sades att han suttit inne. Tillsammans med denne enorme man, vilken man till och från hade lite svårt att förstå vad han sade, fördrev jag tiden med att spela spel. Oftast om pengar, om än i måttlig skala. Tio kronor för en vunnen omgång Alfapet.
“Walkman” stavade jag och beredde mig på ett tjugotal poäng. “Du kan inte skriva Walkman”, sade Dansken, “Det är ett varumärke. Vi använder inte namn” Jag funderade på att berätta för Dansken att Walkman numera är generiskt och alltså fått status som egenord. Efter att ha tittat på Danskens överarmar en stund nöjde jag mig med “Man” och tre poäng. Sedan var det Danskens tur; “Rizzla” skrev han. “Vad fan är Rizzla” undrade jag. “Världens mest kända cigarettpapper”, påpekade Dansken.
I rest my case. Dansken vann omgången och tio kronor.
Ibland skulle vi spela poker. Klassisk mörkpoker med ett byte. Houserules. Dessa var dock definierade av vad Dansken hade på hand; “Va i helvete. Det är klart som fan att stege i svarta kort slår fem hjärter under tio!”. Okej.
Till slut tog jag mod till mig och frågade vad han suttit inne för. Plötsligt fick han nåt svart i blicken, spände ögonen i mig, och väste “MORD!”
Sen började han garva, och sa “Man frågar aldrig vad någon suttit för. Men det är okej att fråga hur länge. Jag satt ett halvår.” Jag fick aldrig reda på vad han suttit för, men det är ju få som gjort ett halvår för överlagt mord i alla fall.
Men hårda jävlar är jag ju van med från uppväxten hemma i byn. Där finns människor som skulle få Ivan den förskräcklige att gråta av rädsla. En gång hade två killar rykt ihop, och den ene hade som hämnd åkt hem till den andres gravidas fästmö och misshandlat henne. Den kvällen gick en lynchmobb genom byn.
Elakast av dem alla var dock en hundraårig käring med turkos basker. Hon gick under kodnamnet “Killer” och brukade stå med sin rullator nere vid kiosken och kasta pinnar i hjulen på barnens cyklar så de körde omkull. Hur genomevil är inte det? Om hon inte brinner i helvetet redan, står hon nog kvar vid järnvägskiosken i byn och hotar raggare med stryk.
Allt som oftast är denna ondska kombinerad med en primitivitet utan like. Neandertalare som efter sex-åtta öl uppe i parken sliter tag i en när man råkar gå förbi, och vrålar på en halv decimeters avstånd “HÅLLER’UNTE KÄFTEN DIREKT SKA JA SLITA HUVET AV DEJ Å SKITA’RE I STRUPEN!!!” Och det enda man vågar svara är “ja tack”.
När dessa primater ibland stöter på viss mänsklig civilisation blir det legendariska konfrontationer. “Mörten” råkade hamna på McDonalds i Örebro en gång. Läser länge och väl på menyn (Det gick sakta av flera anledningar: Det var skriven text, det var på utländska, och det var mycket fakta på en gång), sen gör han sin beställning på riktigt bred gnällbältska: “Ge mej en chiiisbörjare. Men ingen jävla ost på’len. Sen tar jag en korv medan jag väntar”
