POKER & THE SE7EN DEADLY SINS VII - AVUND
Och så stod vi här vid alltings slut och stirrade ner över syndafallet. Avgrunden. Medvetet eller ej, så är min sista dödssynd att presentera för er, avunden. Oförmågan att glädjas över andras framgångar och rikedomar. Jag tar även tillfället i akt när jag ändå har tid och utrymme, att prata lite om den beryktade Jantelagen. Vi börjar dock vid repets ände.
Avunden är ormen som gång efter annan får krönikörer att spy galla över sopor som inte borde vunnit den eller den turneringen. Avunden får nobodies att kasta sten på både framgångsrika och kompetenta pokerskribenter, och sikta in sig på enstaka luckor i deras kunnande.
Avundsjukan är ett jävla skit.
Gräset är inte grönare på andra sidan. Var en man (eller kvinna), stå upp och rannsaka dig själv, ditt eget spel och dina framgångar och motgångar. Det finns inget som blir bättre av att du sitter på ett hotellrum och whinar om hur synd det är om dig.
Aksel Sandemose hade nog inte en fucking aning om hur citerad – och feltolkad – han skulle bli när han formulerade Jantes lag. När Svenne Banan använder begreppet “Jantelagen” är det över lag den svenska avundsjukan han menar. Sandemoses lag är tio regler formulerade för att beskriva bymentaliteten som återfinns på mindre orter. Avundsjuka är bara en flera plankor i det bygget. Det mest missbrukade användningsområdet för Jantelagen är emellertid av människor som använder sig av detta för att skydda sig mot all form av kritik, även konstruktiv.
Det finns ingen paradox i att tro på sig själv med rak rygg, och samtidigt unna andra framgång. Snarare tvärtom; ju bättre självkänsla du har, desto troligare är det antagligen att du kan bjuda andra på en dunk i ryggen.
Det enda som avundsjukan och missunnsamheten kommer att ge dig är självömkan. Självömkan är för din inre energi och utveckling som socker i tanken för en moped. Helt onödigt, och lite värdelöst.
And that’s all sins.
