Den felande länken mellan rock?n'roll och poker
Jag kände mig lite dumihuve härom kvällen. Jag sitter nedslängd i soffan. Tio mil bort spelar ett av världens bästa rockband. Det är en ekvation som inte går ihop. Det finns emellertid vissa minsta gemensamma nämnare mellan detta band och poker. Tillåt mig att börja från början, så ska jag komma till sak.
Frågar man vad folk i allmänhet är intresserade av, är det inte sällan de säger att de är intresserade av musik. Börjar man sen nysta lite djupare i påståendet visar det sig att de lyssnar på musik i radion medan de åker i sina smygrostiga 945:or på väg till jobbet. Eller möjligtvis har en liten radio på i bakgrunden på kontoret.
Man försöker lite lätt att fråga vilka artister som är intressanta. “Njae, jag lyssnar på allt. Det som dyker upp”. De har inte läst några musiktidningar. De kan inte nämna någon enskild medlem i sina favoritband. De kan räkna sin skivsamling på sina fingrar och tår. Hör de en bra låt köper de inte albumet med gruppen, utan istället köper man Absolute Music 2007. Det borde vara en musikintresserad persons förbannade skyldighet att försöka hitta mer musik av en grupp man ramlar på och verkligen fastnar för.
Istället känns det som om man träffar en person som uppger att de är intresserade av poker, och sedan visar det sig att den enda kontakten de har med spelet är att de tittar på Celebrity Poker Showdown. Om det råkar visas när de slår på teven. Fy fan.
Ett flertal forumiter har säkert misstänkt att jag är musikintresserad. Eller fel, jag är musikoholic. Jag har ett osunt förhållande till musik. Jag är skadad, missbrukare, you name it. Jag vet att Joan Jetts “I Love Rock’n'roll” inte är originalet. Eller att Green Days sångare Billie Joe Armstrong varit medlem i Rancid under ett repetitionstillfälle. Eller att det är Leila K som gör snortarljuden i början av Backyard Babies “Makin’ Enemies Is Good”-Platta (som för övrigt hade arbetsnamnet “Bad Boys United”. Hur mycket coolare är inte det?). Så långt behöver man inte gå, men jag är en beroendepersonlighet. Jag gör sällan saker med måtta.
Nåja, jag har ju tidigare tipsat om vilken musik som är bäst att spela poker till. Sedan har jag listat en massa olika låtar för olika pokertillfällen. ör en tid sedan slog det mig dock att det inte kan finnas någon musik som är mer lämpad att grinda till än AC/DC.
“Varför då?” undrar ni säkert. Svaret stavas “Phil Rudd”. Phil är trummis, batterist, i AC/DC. Det riktigt, jävla coola med Phil är att han nästan aldrig lägger in några fills i sina låtar. Inga trumvirvlar, inga ratatat. Det är bara ett tokstadigt jävla beat i bakgrunden på varje låt. Man kan säga att Phil spelar ABC-trummor by the book. Han tiltar ta mig fan aldrig.
Nästa gång ni hör en låt av AC/ DC, lyssna då på trumspelet. Det är helt jävla amazing, i all sin extrema enkelhet. Det är också det som är AC/DC:s hemlighet. För att lyfta fram frontmännen Angus Young på gitarr, och Brian Johnson på sång, behövs killar som verkar utan att synas. AC/DC har tagit den vetskapen till nya höjder: basisten Cliff Williams, kompgitarristen Malcolm Young och nämnde Phil Rudd bygger ett rockfundament som står till kingdom come.
Min avlägsne bekant, rockern “Viking” har till och med uppfunnit ett ord för fenomenet. “Emotuos”, d v s en musikutövare vars talang ligger i känslan snarare än tekniken. Phil Rudd spelar på en gudalik känsla, och är född med en metronom i kroppen.
Därför är Phil Rudd grindpokerns egna musa.
“Hey Satan, payed my dues
Playing in a rocking band
Hey Momma, look at me
I’m on my way to the promised land”
