Man spelar inte poker med ballen som hjälpmedel
Scandinavian Poker Awards avgjordes härom dagen. för det mesta brukar de flesta tillställningar av den typen passera obemärkt; möjligen höjer någon en smula på ögonen om en given favorit passeras av en underdog, men det är rätt små känslor i gungning. Nu blev det ändring på det.
Vad som hände var att den givna vinnaren i damklassen Anette Obrestad sidsteppades av svenska skådespelerskan Magdalena In De Betou. Okej, tänker du, om du inte är insnöad i ankdammen. So what? Var är problemet?
Problemet ligger på flera plan. Ett, som dock är en bisak här, är en separat klass för kvinnor och dess vara eller icke vara. Man spelar inte poker med ballen som hjälpmedel, även om vissa uppenbarligen verkar tro det i sin kamp att hålla machofanan högt. Det finns tre mycket större problem i frågan.
För det första så vann Magdalena den svenska nomineringsdelen i klassen. Hon slog sina klart mer meriterade mottävlare i klassen, mörkpokervinnaren och proffset Birgitta Johansson, samt pokerskribenten Lina Olofsson. Det är kanske inte rättvist på pappret, men fullt logiskt. Folket fick rösta, och det är inte helt ovanligt att den med stort typsnitt på sitt namn i the world outside gambling vinner. I detta fall skådespelerskan.
För det andra gick Magdalena ut och grinade i media om att hon - trots sin nivå - inte fick någon sponsor för att hon var kvinna. Kvinnor diskrimineras inom pokern fick vi veta. Okej, intervjun var i kvällspressen, och pokerjournalistik i den kanalen är som jag tidigare berättat ungefär lika trovärdig som min dotters Bamsetidningar. Vi vet inte hur mycket som är raka citat, och hur mycket som är storytelling av “journalisten”. Likväl så är det ett falsarium. Är du en medioker (för nivån) pokerspelare så är det snarast en fördel att du är kvinna, då du i alla fall tillhör en minoritetsgrupp som sticker ut. Det finns enormt (och då pratar jag enormt i termer av fett jävla stort) enormt mycket bättre spelare än Magdalena In De Betou som stått utan sponsor i många, många år. Det blir allt svårare att hitta sponsorer för spelare, och det är också troligen det som gör att vissa sätter på sig skygglappar när det gäller att granska seriositeten hos de som betalar inköpen i deras turneringar. Grinandet och kaxigheten i uttalandet att man som Sveriges bästa pokerspelerska inte får sponsor stack i ögonen på Pokersverige. Med rätta.
För det tredje, och det som verkligen var en låga som tände bensinen, var som jag nämnde att Magdalena tog the whole shebang på galan, och nu är Skandinaviens bästa kvinnliga pokerspelerska. På pappret. I verkligheten tvivlar jag på att hon ens är bäst innanför tullarna i Stockholm, helt ärligt. I Sverige är hon det definitivt inte. I Skandinavien är väl de flesta överens om att fröken Obrestad är ohotad bland turneringsspelarna.
Det har inget med Magdalena som person att göra, och är så klart inte hennes fel, men hon vann. Detta i kombination med huvudsakligen punkt två, så tar det hus i helvete.
Om det nu hade varit så att det varit en publik röstning bland kreti och pleti hade jag kunnat förstå det av samma skäl som i punkt ett. Nu är det inte så. Nu är det branschfolk som i en sluten röstning korat vinnaren. Med detta i åtanke luktar det tröstpris åt Sverige som nation för att vi inte fick något annat; för att Finland och Danmark tog de bästa bitarna på bordet. Vi fick i alla fall den sista kakan, även om den var liten.
Detta har skapat ett läge där det bara finns förlorare. Magdalena har ett pris som få unnar henne, och färre tycker hon är värd, och dessutom så har hennes namn i branschen fått sig en törn. Alltså raka motsatsen till vad jag tror ett sånt här pris syftar till. Galan i sig tappar enormt i prestige och trovärdighet. Och vi som faktiskt i smyg tycker att såna här galor skänker lite glamour till scenen, tar nu ett steg närmare ankdammens belackare.
