Liten tuba stjälper ofta stort lass - Min relation till William Thorson
Läste i någon av de två pokertidningarna härom året - det är ju fan att de är så svåra att hålla isär - om William “Ilcapitano” Thorson. Jag vet att det finns folk som stör sig på honom, men jag gillar William; precis som med Erik Sagström är det lite av mytologisk rockstar över hela uppenbarelsen. Ung, snygg, framgångsrik. Och precis lagom arrogant. Erik Friberg utförde en heroisk insats i WSOP 2006, men mina tummar hölls på William.
Pappa Thorson har också spelat WSOP. Bara en sån sak. Innan William fick spela själv satt han bakom pappa och dennes kamrater och lärde sig spelet. “Education by sitta bakom and keep your mouth shut”. Det är ännu en byggsten i en grymt fascinerande success story. Jag gillar den där idén med att lära sig av någon äldre. Det är något filmiskt över lärlingssystemet.
Bara det att folk växt upp med pokern får en ju att få lite, lite ont i magen av avundsjuka. Svårt att konkurrera med när man själv började spela Holdem om pengar efter att man börjat pensionsspara. Man ska respektera de som tidigt gör val i livet. Brorsans kompis Glenn bestämde sig i mellanstadiet för att börja spela elbas. Han brann för instrumentet. Tyvärr var det någon kottplockare på kommunala musikskolan som enligt svenskt mobbebarnsmanér bestämde att elbas i kursregistret skulle heta “Basgitarr”. Smart och imagemässigt korrekt. Not.
När Glenn skulle kryssa för kursen i “basgitarr” ville ödet att han såg fel på rader, och istället markerade att hans högsta dröm vid tio års ålder var att få lära sig bastuba.
Fattar ni hur jävla stor en tuba är när man är tio år? Det kan jag berätta. Den här bastuban var så stor att Glenn förutom att få låna en bastuba av kommunen, också fick låna en liten kärra att dra runt bastuban på när han skulle till musiklektionerna.
Nåväl, åter till William. Om han åtminstone vore dum i huvudet så man kunde få hata honom. Va? tänker ni. Nu har det brunnit i huvet på Valter. Inte alls.
Min vän Jerker har en granne som i sex års tid försökt få färdigt sin villa. Tomten ser ut som ett rövarnäste med ruttet virke; familjen bor i garaget i väntan på att huset blir beboeligt. Takstolarna rasar ihop till och från. En gång hade han beställt pålning av grunden. När pålaren kom frågade han “Var har du pålkartan?” . Jerkers granne hade ingen pålkarta, utan uppmanade pålaren att “Du kan väl påla lite på känn”. Det värsta med den här grannen är att han till råga på allt är en snäll fan. Så Jerker brukar säga, “Om han bara vore dum i huvudet så man kunde få hata honom”. Intressant, men fel.
Om du är ute och går med fästmön, och en jävla Östermalmsbracka glider upp bredvid er vid ett övergångsställe med sin Lexus, vevar ned rutan och skriker “Släpp horan, snuten kommer!” innan han drar, då vill du gärna se honom fastna med pungen i ett blixtlås. Säg att du istället är ute och går med tjejen, och ser en gammal alkis på centralen, som är så sliten att han ser ut som han brunnit och nån har släckt med en yxa. Om den killen skriker åt din fästmö “Visa pattarna”. Då är det mest tragiskt.
Det ger liksom inget att hata förlorarna, men de som har medvind i livet, de är lättare att hata än beundra. Man blir liksom lite glad när de är helt jävla pantade. Det är Jantes teorem. Därför vill jag till dig, William Thorson säga “Jag beundrar dig och är djupt imponerad”, men mentalt skulle det säkert vara lite, lite lättare om du bara vore ännu ett praktarsel. Då kunde jag få tänka: Jo, jo visst är han bra på poker. Men han är ju en idiot.
Det ligger något oförenligt i kombinationen ung, cool och framgångsrik. Vi vill gärna att folk ska vara riktiga nördar som Karl Möller, eller svin som Tony G. Våra hjärnor kan inte hantera att man både kan vara snygg, smart och trevlig på en gång.
