Elda med höns
Det här kommer att bli en tvådelad historia. Vi börjar med en miljöbeskrivning.
Pokerklubbar är för det mesta anonyma källarlokaler, ett nedlagt garage eller ett sunkigt kontor i ett industriområde. Eller så får man sitta och lira på gamla fällbord i någon gemensamhetslokal i ett radhusområde. Det är inget fel i det; poker handlar som jag skrev i en blogg härom dagen om människorna man möter, och mindre om miljön och summorna. Samtidigt skadar det inte på något sätt om miljön är schysst. De flesta pokerklubbar är ändå hyggligt lika, men det finns undantag. Mikes är ett sånt undantag. Min vän Micke har en gård ute på landet, nedslängd någon kvart från Örebro, verkligen mitt ute i fuckin’ nowhere. Här har han i anslutning till sitt dubbelgarage knackat upp ett komplett kortrum med tre bord, soffhörna och en disk i hörnet för turneringsledningen. I garaget finns kyl, rinnande vatten, kaffekokare och plats för 3-4 bord till om det kniper. Kliver du ut utanför dörren har du en lada, en åker och en hönsgård komplett med levande höns. Behoven uträttas i naturen, eller om det verkligen kniper, på ett utedass bakom byggnaden.
Det här är väldigt fjärran från stadens klubbar, men det är med lätthet den mest sympatiska pokermiljö jag någonsin besökt. Visst, I Vegas kan du ta fem minuters promenad och gå ut och titta på Bellagios fontäner, men det slår inte att andas bort tilten genom att titta på den svenska landsbygden en sensommar.
Nästa del behandlar den faktiska hönsgårdsturneringen i lördags, i vilken vår hjälte semiklonkade en smula.
Ta-ta for now.
