William Elliot Whitmore ger döden en röst
Först är det bara tyst. Alldeles tyst. Sedan det karaktäristiska raspandet av någon som spelar på en akustisk gitarr och har dämpat strängarna med ackordhanden. Sen kommer gitarrslingan i två takter, innan Rösten tar vid. Gitarren är grym. Smått fantastisk faktiskt. Det är emellertid först när man hört Rösten som man verkligen är tagen. Om det här blir soundtracket till ditt liv, så har du problem. Däremot skulle det göra en utmärkt och lagom överdramatisk fond till din död. Sorgtyngd är det nya svarta. Det är sand, gamar och blekt, död hud sträckt över torra benknotor.
“You’ll pray for a candle when the darkness falls
when the night time closes in
When life’s fateful curtain finally draws
and you won’t see the morning again”
ashes to dust
Det är när du hör Rösten som du inser att det första mötet med William Elliot Whitmore sker i ett för dig tidigare obesökt rum. Om du någon gång hört David Eugene Edwards och hans 16 Horsepower, så är det möjligt att du känner igen dig en smula i rummets atmosfär. Men du har garanterat inte varit där tidigare.
Tänk dig att du parkerat din nästan fyrtio år gamla Camino vid en liten småstadsbar strax utanför staden Keokuk, precis där Iowa möter Missouri och Illinois, i någon sorts amerikanskt treriksröse i landets geografiska hjärta. Mer midlands än så här blir det inte.
Att döma av rösten torde Whitmore vara en snart sjuttioårig svart Iowabo som sitter i ett hörn och spelar på sin banjo, klädd i en sliten brun kostym och en liten hatt. En man som levt hela sitt vuxna liv på Whiskey och blues som han snappat upp från flodbåtarna som passerat förbi.
“Those buzzards will circle all overhead
just waiting for you to die
In their hearts they know you’ll soon be dead
and not one of them will cry”
Whitmore är mycket riktigt uppväxt i Keokuk, på en gård, men det är också det enda som stämmer, möjligen tillsammans med kostymen. Om döden skulle få för sig att satsa på en karriär inom musik skulle hans röst säkert låta något sånt här. Nu tillhör den istället en trettioårig vit farmarson som brutit med sitt liv som hårdrocksroadie, och nu har mutat in ett eget revir med hjälp av sin röst, en grym fallenhet för banjo, akustisk gitarr och för att skriva förjävla bra folksånger.
Har du något som helst intresse av amerikansk folkmusik i någon form, vare sig det drar sig åt country, cajun eller blues, så finns det egentligen inte en enda anledning whatsoever att inte springa ut och skaffa dig ett exemplar av ‘Ashes To Dust’ från 2005 eller föregångaren ‘Hymns For The Hopeless‘. Det är så jävla bra så man vill klämma handen i en dörr en smula, för att verkligen känna lite fysisk smärta till musiken.
“You’ll hope against hope for one last breath
when you find that yours is gone
In this world there won’t be nothin’ left
just a pile of bleached white bones”
Texten är hämtad från William Elliot Whitmores “The Buzzards Won’t Cry” från ‘Ashes To Dust’. Klicka på titeln och spola fram två minuter och fyrtio sekunder in i klippet, och se ljuset. Eller mörkret.
