Funderingar kring upplägg av pokerturneringar som homegame
När jag för något år sedan började fundera på ett upplägg kring den första upplagan av mitt homegame Valterego Invitational var det några faktorer jag var tvungen att ta ställning till. Precis som många andra amatörer som lekt tournament directors, var min erfarenhet av MTTs helt begränsad till freezeoutturneringar av klassiskt snitt. Detta med allt vad det innebär av bordsbalanseringar och -reduceringar. Jag hade hållit turneringar med ca 30-40 deltagare och några hundringar i avgift. Plats för ändamålet hade då varit av så kallad kvarterslokalskaraktär.
Vad jag nu sökte var ett format som skulle kunna hållas hemma hos mig själv. Syftet med detta var själva hemtrevnadskänslan. Även om punchlinen som jag travesterat från Carlsberg, “Probably The Best Homegame in the World”, ska tas med en rätt fet nypa salt, så skadade det i alla fall inte att försöka sikta någorlunda högt vad gäller cosiness och mysfaktor.
Vidare så ville jag ge mycket spel för pengarna, även för den som inte var så bevandrad i spelet, alternativt hade en sådan dag där korten inte går ens väg.
Sist men inte minst, så ville jag lägga insatsen på en nivå där det faktiskt blev en pott att spela om, utan att det skulle kännas som en övermäktig summa att avvara ens för den som inte hade för vana att investera sina pengar vid ett pokerbord.
Detta var alltså av mig själv satta statut. Detta resulterade i den första versionen av Valterego Invitational, den 8 mars 2008. Tjugoen spelare kom till slut till start, betalandes en femhunching var. Avgörandet kom att stå i form av en sit’n'go-cup. Spelarna slumpades ut på tre bord a sju spelare. De fyra bästa vid varje bord fick poäng enligt principen 50-30-20-15. Sedan lottades platserna om för omgång två, och proceduren upprepades. Totalt spelades fyra sådana omgångar. Första omgången hade blindperioder på femton minuter, men från och med omgång två korrigerades perioderna till tolv minuter då det snabbt blev tydligt att det i vilket fall skulle bli en lång kväll.
Efter fyra omgångar räknades poängen ihop, och de sex topp-placeringarna fick göra upp vid ett finalbord. Då det fanns tre lika placerade på sjätteplats fick de kollektivt plats på bordet, och inalles blev det alltså åtta finalister som slogs om fem betalda platser. Ungefär klockan fyra på morgonen stod den lokala sit’n'go-specialisten Niklas H som slutsegrare, efter tolv timmars spel.
Mitt mål att ge valuta för pengarna tyckte jag hade lyckats till fullo, då man för sin insats garanterades plats till fyra grytor, med chans till ett finalbord också.
Inför den andra upplagan av turneringen, hösten 2008, funderade jag över de svaga punkterna i vårens arrangemang. De var som jag såg det tre stycken.
* Den första rörde maten. Jag erbjöd ingen lagad mat, och på grund av det pressade tidsschemat fanns heller inga pauser inlagda, utan det var upp till varje spelare att ombesörja sin egen utfordring. På plats inhouse fanns mackor, frukt och fika.
* Den andra rörde incentiven, de så kallade morötterna. Inför sista omgången i grundspelet stod det klart att det fanns spelare som inte hade något att spela för, då de inte ens med en förstaplcering skulle slå sig in på topp sex.
* Den tredje rörde tidsschemat. Det var i mastigaste laget att även om man vill ge valuta för pengarna, ha ett grundspel som varade till omkring klockan två på morgonen.
När startsignalen för Valterego Invitational II gick den 15 november 2008, hade jag korrigerat dessa trånga sektorer, och även gjort några andra improvements.
Maten löstes genom min bedårande fru som numera var medarrangör och Head of Catering. Hon såg till att det under kvällen fanns lagad mat i form av Chili Con Carne, så att spelarna kunde äta när det individuellt passade bäst för var och en.
Incentiven ordnade jag genom ett lottförfarande i samma anda som ett chip race. De fem bästa fick given plats vid finalbordet. Bland de övriga räknades poängen ihop, och för varje påbörjade tjugo poäng fick man dra ett kort. De två med högst kort fick plats vid finalbordet, men med mindre markerstapel än de direktkvalade. På så sätt premierades både bra spel i grundspelet, och direktkval framför “andra chansen”.
Tidschemat var lättast ordnat, helt enkelt genom att stryka en omgång i grundspelet och spela tre omgångar med tolv minuters blindsperioder.
Vid sidan av detta hade jag och frun också lagt energi på lullullet runt omkring, och fixat en losers lounge med tv-spel på loftet, samt lite fler sittplatser runt omkring i huset. Detta medförde att den sociala biten av spektaklet fick mer fokus denna gång än i premiärupplagan.
Nu börjar det dra ihop sig för att planera version tre av turneringen, och jag spekulerar lite kring möjliga områden för förbättring. Man ska inte försöka laga något som inte är sönder, är en fin term, men det finns inget som inte är förbättringsbart.
En punkt som säkert skulle gå att utveckla, och som jag mest funderar kring just nu, är lottningen av platser för varje omgång. Ska det vara helt obundet slumpmässigt, eller ska placeringen påverkas av tidigare omgångar?
En annan är huruvida man ska spela olika former av poker i de olika omgångarna. Eller ska sista omgången spelas i form av dealers choice?
All input mottages med glädje och tacksamhet. Over and out.
