Det rinner blod och var ur mitt öra
Ack hur ont gör det inte när trumhinnor brister?
Jag trodde jag skulle skriva en blogg om strukturer och upplägg rörande pokerturneringar. Så blidde det inte än så länge i alla fall. Jag trodde också att jag skulle komma igång med ett mer högintensivt bloggande 2009. Så blidde det inte heller än så länge. Istället går jag här, självömkande med tårarna bakom ögonlocken, med en blodig och varig papperstuss i örat. Det eventuella spår av manlighet som möjligen kan ha bott i min kropp är nu med säkerhet bortblåst. Den som myntade uttrycket “Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen” hade aldrig träffat mig. Här torde det istället vara så att “Smärta är bara förkroppsligandet av en stor vekhet”. Soundtracket i mitt liv är just nu “Poor poor pitiful me”.
Min fru, som för övrigt började känna sig krasslig i förrigår kväll, och som förberedde sig på en sjukdag med maken som passop undrade hur i all världen det kunde komma sig att jag alltid blev lite, lite sjukare när hon skulle till att bli sjuk. Säg det? I vilket fall är jag denna gång räddad av att ha fått på papper att jag drabbats “akut öroninflammation”, vilket ska botas med Kåvepenin. Penicillin i folkmun. Antibiotics.
Är det inte lite infantilt att drabbas av öroninflammation vid trettiofyra års ålder?, undrade LillSkägget försynt. Jo, det kan ju tyckas. Men nu är det som det är. Nu ska jag tycka synd om mig själv ett tag, och när hörseln på höger öra börjar återvända tillsammans med känseln i högerdelen av käken, så ska jag ta och kamma mig och skriva en blogg om poker. Eller nåt.
