Be My Guest
Härom kvällen fastnade jag på teven när de visade mockumenären A Mighty Wind. För er som inte känner till begreppet Mockumentary så rör det sig om en fiktiv spelfilm som är maskerad till dokumentär. Några av de mer kända exemplen är Konspiration 58 där några svenskar gjort en film som utreder om Fotbolls-VM 1958 någonsin ägt rum, Monty Pythongängets Beatles- pastich The Rutles, eller Christopher Guests kultverk This Is Spinal Tap. Jag undrar om manusförfattaren (och huvudrollsinnehavaren) Guest och namnkunnige regissören Rob Reiner insåg hur stor och legendarisk filmen skulle komma att bli när de snickrade ihop den 1984? Historien om hårdrocksbandet Spinal Taps uppgång och fall är hysteriskt rolig, dels på grund av det fantasiska manuset, dels på grund av den träffsäkra betraktelsen av musikbranschen i allmänhet och hårdrocksindustrin i synnerhet. Men också till stor del på grund av att Christopher Guest är en högst habil kompositör. Bandets repertoar är skriven av författaren själv, och spelas av bandet. Spinal Tap är i princip en 'must see'. 
Spinal Tap. Christopher Guest i mitten.
Nåväl, åter till A Mighty Wind. Jag fastnade som sagt framför den härom kvällen. Har sett den tidigare, men den går tveklöst att se om. Det är nämligen Guest som skrivit denna också. Denna gång har han även satt sig i regissörsstolen själv, och vanan trogen så spelar han en av huvudrollerna. Det är faktiskt de facto så att i stort sett hela ensemblen från forna Spinal Tap (bandet i filmen, inte filmen i helhet) åter igen står på scen i A Mighty Wind. Denna gång som folkmusikbandet The Folksmen, en snygg och intelligent parodi på bland annat Kingston Trio.
Folkmusik är kärnan i A Mighty Wind. En skivbolagsdirektör har gått hädan, och hans tre vuxna barn (som skyr varandra som pesten och verkar plockade ur en Norénpjäs) ska sätta upp en hyllningskonsert till fadern. På scen skall tre av faderns gamla signade band stå. Det är nämnda Folksmen, duon Mich & Mickey (i samma anda som Peter, Paul & Mary), samt en ny generation av Main Street Singers. Nu med "New" före titeln, och bestående av en originalmedlem, barn till gamla medlemmar, exporrskådisar och så vidare. 
The Folksmen. Guest längst till höger.
Hela filmen är fullskiten med Guests underbara komik, och den som gillar Spinal Tap lär inte bli besviken. Humorn ligger inte långt efter, nämligen. Det finns en sak till som gör A Mighty Wind kanske till och med är snäppet bättre i helhet än Spinal Tap, även om hårdsrockshumorn kanske är något lite mer exakt, om än så lite att det är målfoto på det.
A Mighty Winds musik, är nämligen till skillnad från Spinal Tap så jävla bra att de står för sig själva. Även om texterna är humoristiska och inte jätteseriösa hela vägen, är sångerna gedigna verk fult jämförbara och ibland bättre än det de parodierar. Wanderin', gruppen The Folksmens "hit" om killen som aldrig sett något av världen låg länge på högsta rotation i min spelare. Det finns ett par tre låtar till i samma klass som den i filmen. Soundtracket är bra jävla grejer.
Har du ännu inte sett A Mighty Wind är det dags nu.
