Kris Kristofferson
Kris Kristoffersons senaste studioplatta har ett par år på nacken. Likväl är det amerikansk musik av ett slag som hörs allt för sällan i dagens populärkultur.
Mats Olsson, eller möjligtvis Lennart Persson - jag minns inte riktigt, hänvisar flera gånger till hur Kris Kristofferson en gång introducerade John Prine på scen med orden "Han är så jävla bra så vi förmodligen måste bryta av tummarna på honom". Måhända. John Prine är en enormt mycket bättre sångare än Kristofferson, det är de flesta. När det gäller låthantverk har Prine en bit kvar. Det har de flesta. Evergreens som "Me And Bobby McGee" och "Sunday Morning Coming Down" talar alldeles utmärkt för sig själva, men faktum är ju att det finns mängder av låtar i Kris portfölj som är ljusår bättre. Kris Kristofferson är något av countryns Bob Dylan, en stilist vars talang att skriva låtar är så bländande att man kan överse med de musikaliska kvalitéerna. Country och country förresten... Waylon Jennings är country, Johnny Cash är country. Till och med Garth Brooks är country. Kris Kristofferson tillhör snarare, tillsammans med till exempel nämnde Prine, Townes Van Zandt och Guy Clark, kategorin lågmälda storytellers. Sen råkar han vara en betydande del av den amerikanska outlawcountryn anyhow.
För den som prompt måste ha en artist som kan ta ton ordentligt, har ju flera av låtarna spelats in av folk som faktiskt kan sjunga, som Waylon och Johnny Cash. Sanningen är ändå att de flesta av Kristoffersons låtar skall sjungas av honom själv.
Musikaliskt kan man inte påstå att Kris har flyttat sig många meter sedan debuten. Why should he? Melodierna är ändå bara ett transportmedel för att frakta ut historier som är både för bra och viktiga för att undanhållas vår tid.
Det handlar inte om musikalisk träffsäkerhet. Det handlar om kulturell patos. När det gäller This Old Road stämmer detta alldeles utmärkt. Må så vara att Kristofferson nu vid dryga sjuttio år fyllda sjunger mer än lovligt illa. Det här kan ändå vara det bästa album han släppt sedan sjuttiotalet. Tio låtar som tränger sig på, avskalat och personligt, men med en mycket angenäm värme i. Här finns respekten och kärleken till de branschkollegor som fortfarande vågar stå upp mot strömmen (Steve Earle, Merle Haggard), här finns Kris Kristoffersons mod att ifrågasätta sin omvärld och sin nation. Precis som Dylan målar han stora bilder med små penslar, utan att bli kategorisk:
"When they burn your brother down in the name of Freedon
I don't care if it's left or right, It's wrong"
Mer än något annat finns här en kärna av något som politiken av idag skulle låta sig influeras av - solidaritet.
Kris Kristofferson kommer aldrig att ändra sig; han kommer att stå kvar i motvinden, och berätta sanningar för oss som vi hör allt för sällan. Det finns en mycket passande textrad från honom själv på This Old Road, som är som klippt och skuren för honom själv:
"Wild American
You're the one they never tamed
'Cause you stood your ground
And they could not make you change"
