Praktarsel
1994 stod den i kroppsliga sammanhang inte oansenlige Russ Hamilton som segrare av pokervärldens mest prestigefyllda tävling, The Main Event i World Series of Poker. Det här var WSOP:s silverjubileum, tjugofemårsfirandet. Därför fick man inte bara prispengarna på en miljon dolares, utan också sin vikt i silver. Enligt uppgift var detta inte nog för Russ, utan mycket ville ha mer. Russ påstås av en del ha ätit kopiösa mängder mat inför finalbordet, enbart för att tjäna mer på en eventuell vinst. Visst, det är väl "pluseve" på det, men allvarligt? Är det inte tämligen sjukt?
Russ själv hävdar emellertid att vågen som Jack Binion tillhandahöll bara kunde väga upp till 300 pounds, och på frågan hur mycket han vägde uppgav han 330 pund. Han säger dock att han faktiskt vägde 360 pounds, men tyckte att det var genant att erkänna.
Vilken historia som är sann? Jag vet inte, men nu när Russ Hamilton äntligen officiellt har pekats ut som en av huvudmännen bakom Ultimate Bet-härvan, tycker jag sannolikheten för att det första ryktet ska vara sant ökar markant. Å andra sidan spelar det faktiskt ingen roll. Om vi nu utgår från att Russ faktiskt är skyldig till det han pekats ut för, så utgör Russ Hamilton en bra personifiering av spelets verkligt smutsiga tryne. Ett praktarsel som hade rullats i tjära och fjäder och möjligen lynchats om det skett för drygt hundra år sedan.
Vårt rättssystem är glädjande nog antagligen både rättvisare och mer civiliserat idag, men ett ärkesvin är fortfarande ett ärkesvin, och jag är övertygad om att "Russ Hamiltoniseringen" inom pokern kommer att öka i takt med att tekniken utvecklas.
I längden har jag svårt att se att fair play ska kunna vinna slaget om tekniken. Girighet och egoism har drivit stora delar av civilisationens utveckling framåt.
