Viva Las Vegas!
Frågan är om jag jinxade mig själv en smula genom att häromdagen prata om en major fuckup, om jag kände mig själv alltför väl, eller om det helt enkelt var ett ofrivilligt komiskt resultat av att jag misstänkte att det skulle få konsekvenser av min ovana att försöka dygna (dvs vara vaken hela natten för att på så sätt ställa om huvudet till en annan dygnsrytm). Klart är i alla fall att inte riktigt haft huvudet med mig idag. Jag kliver in på Press Stop på Arlanda, stöter på Erik Adielsson som är på väg till Stavanger för en travtävling.
Vi känner inte varandra, men har flyktigt träffats tidigare, så vi pratar någon minut innan vi fortsätter åt varsitt håll. Jag betalar mitt kaffe, drar mig mot ett internetcafé i närheten. Terminalen vill inte ta mitt VISA så jag svär lite, och drar mig mot incheckningen. Efter att ha nekat till frågor om jag medför vapen, om jag tagit emot något som en gåva på flygplatsen, om jag packat mina väskor själv samt om jag ?köpt något av någon vid sidan av de vanliga butikerna på flygplatsen? är jag igenom Security.
Någon minut senare står jag i Pocket Shop och ska betala. Hittar inte VISA-kortet. Press Stop? Nope, Internetcafét? Troligen. Balle är det minsta man kan säga i det här läget. Niu blir det snabba benet före ner genom trapporna, genom tullen och ut i ankomsthallen. Att tullpersonalen inte stoppade mig i löpningen genom flygplatsen är ett smärre mirakel. Efter ett par minuter är jag framme vid terminalen där jag drygt trettiofem minuter tidigare svurit över mitt VISA, och det ligger faktiskt kvar. Korthelvetet ligger faktiskt kvar. Hade David Tanentsapf skrivit den här historien hade rubriken varit ?Pokerskribentens sanslösa språngmarsch genom Arlanda: Jag hade kunnat bli av med allt jag hade på VISA-kortet INNAN jag kom till Vegas?.
Nåväl, den turen var väl ett mycket gott tecken på väg till Sin City. När jag tagit mig bort till gaten stöter jag snart på de sympatiska bröderna Erik och Gustav Ekerot som har samma destination som jag har. Erik har just fyllt 21 och besöker precis som jag Vegas för första gången (jag kan med födelseår 1974 dock inte skylla på ålder), och kommer inte spela main event utan siktar på cashgameutbudet i stan. Storebror Gustav är en rutinerad turneringsspelare med finalbord både från EPT och Master Classics i Amsterdam på meritlistan, och kommer att ställa upp i main i år.
Stolarna i ekonomiklassen på United Airlines flight CO69 till Newark är inte dimensionerade för några njutningsresor. Det är snäppet tajtare än pendeltågen till Stockholm, och det är mest underhållningsstationen i sätet framför tillsammans med vetskapen om vad som väntar vid målet som får en att faktiskt stå ut i åtta timmar. Att jag sovit 20 minuter på de senaste 26 timmarna gör väl sitt till också.
Jag sov omkring fyra timmar effektiv tid, knäckte Clash Of The Titans (kostymfiasko har fått en ny innebörd), och pratade sedan en stund med stolsällskapet bredvid. Han är inte alls på väg till Vegas, men resan har ändå en pokerkoppling då han och ett par vänner är på väg till LA för att besöka några pokerspelande polare som hyr ett hus där sedan ett halvår tillbaka. Han droppar några namn, och jag känner till dem utan att känna dem personligen.
Efter att nästan ha lämnat flygplanet i Newark utan plånboken (hittade den under sätet när jag gick tillbaka), hittade jag och the Ekerot brothers en mycket amerikansk restaurang av samma typ som TGIF, där vi pressade lite burgare, toasts, cola och kaffe.
Jag bedömer oddsen för att jag ska förlora körkort, VISA-kort, hela plånboken, mobiltelefonen eller påsset till ungefär 1:2. Sprit är för amatörer, vi veteraner kan vara generalklåpare ändå.
Nu sitter vi på nästa flight, med cirka 2 timmar kvar till Las Vegas. Jag sitter och knackar blogg med Whole Lotta Rosie i lurarna, och funderar över om jag ska knäcka ett avsnitt av Heroes. Livet har varit sämre.
Ta-ta for now!
