WSOP Europe - encore
Så var den andra upplagan av World Series of Poker Europe färdigspelad. Och vilken turnering. För oss smånördiga skärmrailare och kortberoende trainspotters hade den alla beståndsdelar man kunde kräva. Ett förjävla starkt startfält där i stort sett alla scenens giganter skulle göra upp om förstapriset på 800 000 pund. En större samling namnkunniga svenskar. Förra årets vinnare, Anette Obrestad, vars story nästan oredigerad är en Hollywood ending, var på plats för att försvara titeln.
När spelet var igång, och tiden gick, började fältet decimeras. Allt fler av våra stora svenskhopp föll ifrån, allt eftersom vi började närma oss pengarna. Spänningen hölls uppe genom charmant rapportering. De hårda siffrorna fick vi oss som vanligt genom Pokernews osentimentala nummerspottande, och atmosfären, känslan, edgen och attityden fick vi av Rikard Åberg och Fredrik Ivarsson som rapporterade för Poker.se. Ivarssons livebilder är alltid bra, men den här gången tror jag han överträffade sig själv.
36 personer av de ursprungliga 362 startande stod till slut för uppdraget att fördela prispotten. Av dessa var det två svenskar, Christofer Williamsson och Bengt Sonnert. Williamsson fick tyvärr respass på 34:e plats, och det låg på Bengt Sonnerts axlar att hålla intresset på topp bland oss svenskar som följde uppgörelsen. På plats såväl som på distans. Och som han gjorde det.
Jättarna rök. Andy Bloch. Den store Erik Seidel. Brian Townsend. Johnny Lodden. När Peter Neff åkte ut på en tiondeplats var det nio man kvar som skulle spela finalbordet. Bengt Sonnert låg näst sist, men han var kvar.
Det var ett finalbord som kommer att gå till historien. Det var ett klimax som kommer att gå till historien. Det var ett finalbord av det där slaget som man själv skulle kunna spekulera fram över en öl på krogen, med några vänner. Enligt samtalsmallen "hur ser det ultimata finalbordet ut?"
Man tar ett par av världens absolut bästa och kändaste turneringsspelare, till exempel Daniel Negreanu och John Juanda. Man lägger till ett par ryssar, med namn som ligger kyrilliskt rätt i munnen, till exempel Alekhin och Demidov. Se gärna till att någon av dem dessutom, som ende person i världen, är klar för finalbordet i The Great Event. En av November Nine. Sen lägger du till lite utfyllnad i form av birollsinnehavare, som ändå kan spela ett monstruöst A-game. Och, ja, just det, du tar en svensk kille från Östergötland som underdog. En vanlig regular good guy, med egenheten att han faktiskt kan matcha vilken spelare som helst i världen i Texas Holdem.
Där har du finalbordet i WSOPE. Too good to be true. Daniel Negreanu sade att det var det tuffaste finalbord han suttit vid.
Sonnert stod för årets svenska pokerprestation i livesammanhang. Visst, hans namn har fått närmast mytiska proportioner i Sverige, mycket på grund av kombinationen retired master och grym talang. Men jag trodde verkligen att Bengt Sonnert tillhörde det förflutna. Men jag hade så jävla fel. Sonnert är dåtid, nutid och förhoppningsvis framtid.
Någon sa att det utdragna finalbordet var dålig reklam för pokern. Möjligt, i så fall, so be it. För mig var det skicklighetens seger över turen. En triumf för oss som vill se de små nyanserna, och skönheten i spelet. Det här var ena änden av en axel där donkaments är den andra.
När sedan John Juanda efter åtta timmars heads up, och tjugotvå jävla timmars finalbordsspel stod som the last man standing, hade vi sett vad jag tror är en av de bästa pokerturneringar som spelats om du väger in alla aspekter.
