Vet din mamma att du super?
Trogen min vana stjäl jag postrubriken från en gammal punkdängas titel, denna gång från Bollnäsbandet M.I.D. Det är inte låten jag ska grotta ned mig i, även om parallellerna inte är sådär jättelångt borta.
En natt hösten 1997 låg jag på en trafikerad väg i centrala Uppsala och väntade på att bli överkörd. Det är naturligtvis både ett rätt ineffektivt och rätt melodramatiskt sätt att sluta sitt liv, men med 3,5 promille i kroppen är man inte synapsernas överman direkt, och just då kändes det som den out jag hade. Jag hade 20 000 i skulder, hade gulat samtliga vänskapskonton, och var ensam, black och vid livets slut. Det var givetvis fel, men det hade jag inte själv förmågan att inse då.
Jag hade haft ett rätt osunt förhållande till alkohol sedan debuten vid femton års ålder, och de senaste tre åren (1994-97) hade jag snittat fem dar i veckan. Jag tror att jag senare räknade ut att jag hade varit nykter tre dagar av de senaste hundra.
Anyhow, eftersom jag sitter här blev jag uppenbarligen inte överkörd, utan upp-plockad av en polispatrull, tillsnyggad, och ordinerad vila och nykterhet. Den nyheterheten höll tre månader. De kommande åtta åren hade varierad grad av nykterhet. Jag lyckades träffa en tjej, gifta mig, få barn och faktiskt skaffa mig en karriär som jag skötte bra. Är man en kille som inte blir otrevlig när man är packad, utan rätt rolig och stor i käften på ett socialt sätt, kommer man undan med rätt mycket. Människor såg inte den totala egocentreringen som fanns. Alla borttappade plånböcker, glasögon, nyckelknippor. Hålen i plånboken. Oförmågan att säga stopp, oviljan att vara killen som inte slutade dricka sist.
Det gick fram till sommaren 2005. Min son var inte född, min dotter var tre år. Jag kände efter ännu en fylla att det inte höll längre. Jag kunde inte hålla ihop mitt liv, och människor omkring mig blev lidande. Det var första gången som jag verkligen kunde säga “Jag behöver hjälp. Jag har alkoholproblem” och mena det. Det är lite synd att det skulle ta över tio år av rätt kraftigt supande innan jag kunde se mig själv i spegeln och erkänna det. Nyckeln var inte att säga till sig själv att jag var alkoholist. Nyckeln var att sträcka ut en hand och säga “Jag behöver hjälp”. Det gjorde hela skillnaden. Dessutom var det först där och då som jag insåg att det inte var någon prestigeförlust att göra det.
Varför skriver jag det här? Två anledningar tror jag:
I) Jag har under min tid i pokervärlden sett och pratat med en hel del människor som behöver hjälp. De har tagit steget att för sig själva erkänna att de har ett problem. Sen tror de att det är slutet på ett liv att säga det till andra, och säga att de tappat kontrollen. Det är det inte, och kan jag få en person som läser den här texten att förstå det, och be någon annan om hjälp att ta tag i sitt liv, så är jag nöjd.
II) Den 8 juli firar jag tioårig bröllopsdag. Jag är personligen övertygad om att min fru är en starkt bidragande orsak till att jag är vid liv. Det känns rätt bra att få säga det högt, hon får allt för sällan någon cred för det 
Jag är övertygad om att jag aldrig mer kommer att kunna dricka med måtta. Eller mer och mer, det har jag aldrig kunnat, jag såg bara till att förvärra det en smula efter vägen 
Den 29 juli har jag varit nykter i fem år, och livet blir tamej fan bara bättre och bättre.
Tänkte avsluta denna chippiga monolog med ett replikskifte ur sällskapsresan:
SVEN MELANDER: “Ska’ru ha dig en jävel?”
LASSE ÅBERG: “Nej tack, jag tål inte sprit”
MELANDER: “Näe, vem fan gör det?”
Ta-ta for now.
