Ögonblicksbilder från eftermiddagen
Jag har, som jag inte helt utan tillfredställan tidigare berättat, köpt mig ett Xbox 360. Idag hade den tolvårige systersonen lyckats tjata sig till att få spela Call of Duty 4 på nämnda spel, trots moderns - min storasyrra - skepsis. Spelet är, om man är det minsta intresserad av så kallade videospel med actionbetoning, helt jävla fantastiskt. Speciellt då om man spelar i multiplayer, mot andra spelare på internet. Vilket nevön just nu gjorde.
Nåväl, när han sitter där och är mitt inne i en tät och hård uppgörelse kommer den skeptiske modern in i rummet tillsammans med svägerskan (min fru). Pojkens far och jag sitter redan och kommenterar sonens taktik och strategi i sin militära debut.
"Har du kommit på än varför spelet är från sexton år?", frågar modern medan hon med viss avsmak betraktar det hyggligt realistiska våldet på skärmen.
"Jag har lärt mig hur man använder kniven", säger sonen stolt medan han med en svepande rörelse med närstridsvapnet gör sig av med ännu en motspelare. Oklart om det är ett svar på hennes fråga.
"Varför spelar du det här? Drömmer du om att vara soldat?" Säger min fru misstroget med adress mig.
"Drömmer du om att vara prostituerad när du tittar på Pretty Woman?" replikerar jag.
"Jag gillar väl inte Pretty Woman" säger hon.
"shit the same", säger jag, "det är principen med ditt dumma exempel. Drömmer du om att vara en ensamstående bibliotekarie när du tittarpå "You got mail"?
Då får hon nåt drömskt i blicken, och jag har förlorat slaget, men möjligen inte kriget.
