Eller var och en hem till sitt...
Så kom till slut dagen då Joakim Geigert och Prosharks gick skilda vägar. Joakim har sålt sina andelar, och spekulationer finns om varför, och hur frivilligt det var. För mig är det tämligen ointressant. Jag skulle kunna göra det här till en blogg om politik och strategiska spel. Skriva om Prosharks historia och scenariemodellera kring vad som hänt i det förflutna.
Rada upp frågor, och gissa mig till svar.
Det är Joakims ensak, men jag personligen tror inte ett spår att han är lyft mot sin vilja.
Likaså skulle jag kunna titta framåt och filosofera över konsekvenserna kring separationen. Spekulera kring hur mycket ägarandelarna i Prosharks är värda. Se över vilka tillgångar som går att sätta en prislapp på, och som kan ha ett marknadsvärde. De är tre i mina ögon. Två konstaterade jag själv: det är medlemsregistret med tillhörande mailadresser, som säkert kan uppbringa ett visst intresse. Det andra den tekniska plattformen, som borde ha ett visst värde. Vidare så är antagligen varumärket fortfarande värt några kronor. Efter ett kort samtal med en vän, så insåg jag också att den forne ägaren tog med sig en av de viktigaste tillgångarna för Prosharks när han lämnade in. Sig själv, vad hans kritiker än tycker, så är värdet av namnet Geigert en av de största unika försäljningspoängerna Prosharks haft under sin livstid.
Jag kommer säkert att skriva de texterna någon dag och spekulera vidare, men den dagen är inte idag. Jag har inte ork, inte lust, inte intresset. Det här är ingen blogg om vem som haft rätt eller fel.
Idag vill jag istället använda mitt utmätta utrymme att sätta mig själv i en kontext på Prosharks.
Det är som en vän sade till mig för något år sedan, "Prosharks är ju din moderklubb". Så är det ju, obekomme av historien var det på Prosharks jag tog mina första, stapplande steg som bloggare. Det var här jag började utvecklas, och finna min egen stil, ivrigt påhejad av en grupp människor som skulle bli vänner, kritiker och läsare. Många i min omgivning som jag har en regelbunden kontakt med idag träffade jag på Prosharks.
För mig som skribent är återkopplingen allt. Inputen på det jag skrivit, förslag på kommande texter, och den nyanserade kritiken. Diskussioner och hetsiga debatter. Allt detta har fått mig att växa som människa.
Det är många människor som passerat förbi, och som man bytt några ord med, men vissa har återkommit oftare, och har gjort tydligare avtryck. LappRoffe, JohnnyWilde, Olof Berg, Nezor, Fairgrove, HeFo och Quick för att nämna några. Men det är många. Efter hundratals bloggar, enormt många timmar av engagemang i forumet, och obetalt arbete även med att skriva ett par artiklar, är det några namn som saknats bland de som haft synpunkter.
Det intressanta är nämligen att av den trojka som var Prosharks, är det bara en som bemödat sig om att pusha, stötta, kommentera och kritisera. Det är Joakim Geigert. Hela tiden fanns där en kommentar, en åsikt, en synpunkt. Från de andra: noll och fimp.
Nu är det de som ska driva "en familjär" community vidare.
Det här är emellertid som sagt var ingen blogg om Prosharks, utan en blogg om Joakim och mig i förlängningen. Och i den boken finns det ett ord som har en given plats, och det är TACK.
