Cowboy up, Byron
I Sverige är Byron Wolford ett mer eller mindre blankt papper bland pokerspelare. För de jänkare som varit med ett tag är han emellertid en legend. Han ingick i kretsen kring familjen Binion, och The Horseshoe casino. Bara i de större turneringarna har han spelat in en dryg miljon dollar. Han har dessutom ett armband i Limit Holdem från 1991, då han slog Erik Seidel i den slutliga heads upen. Största turneringsvinsten räknat i reda pengar då han föll på målsnöret mot Jack Keller i WSOP Main event 1984.
Totalt blev det åtta finalbord i WSOP för Wolford under åren 1979 - 2000. Byron gick bort i maj 2003, 72 år gammal. Han lirade poker till slutet. Bara några månader före sin död tog han sig till flera finalbord under ett event i Tunica.
Wolford var inte bara pokerspelare, utan också rodeoryttare och tävlingscowboy ("Calf roper" - kan nån översätta det?). Tack vare detta har han också begåvats med en av pokervärldens stöddigaste smeknamn, "Cowboy".
Har just läst ut Cowboys självbiografi, med den slående titeln "Cowboys, Gamblers and Hustlers: The True Adventures of Poker Legend and Rodeo Champion". Tacksamt nog har han inte skrivit den helt allena, utan har fått assistans av en tämligen okänd dam vid namn "Dana Smith". Dana har dock några pokerböcker på sitt samvete, och har också hyfsat språket i någon av McEvoys böcker.
I Wolfords biografi har hon - för jag antar att hon har stått för det språkliga, medan Byron lekt content manager - gjort ett habilt jobb. Det flyter på rätt bra, och duon tar sig i stort sett oskadda genom de värsta klyschfällorna. Något irriterande är det emellertid att i stort sett varenda kuf som passerar revy i Wolfords historia presenteras som en av de bästa pokerspelare ever made. Mer underhållande är det då när den värld i vilken vår hjälte verkade beskrivs. Det här var innan Vegas blev pokerns verkliga Mecka, och road gambling var ett klart mer utbrett fenomen än det är idag.
Legender som Johnny Moss reste varhelst det fanns ett parti att delta i, och var och varannan spelare hade sitt eget game att erbjuda. Wolford beskriver hustles och etiska gråzoner utan att ta någon större ställning till var moralens ramar ska förankras. En av gamblinghistoriens mer kända hustlers, Titanic Thompson, beskrivs med glimten i ögat trots att killen har sextio gånger mer i bagaget än Ken Lennaard har anklagats för all in all.
Biografin är inget av det mest omistliga som skrivits om poker, men rätt bra underhållning för stunden, och ett intressant dokument över pokerscenens utveckling i USA.
Min favoritanekdot som Byron bjuder på är dock ingen hustle, utan bara en ruskigt kall bluff. Det var den fyrfaldige armbandsvinnaren, och oldtimern Billy Boyd som stod för underhållningen den gången. Boyd var enligt uppgift a hell of a femkorts stötpokerspelare, och plockade hem segern i disciplinen i fyra raka WSOP åren 71-74. Visst, startfältet var väl i ärlighetens namn inte superstort i någon av turneringarna, men ändå. I vilket fall, även denna gång handlade det om femkorts stöt. Cash game, dock.
Vi äntrar handlingen när kortet läggs på sista gatan, och Boyd ska agera. Vi snackar No Limit nu, Boyd lutar sig framåt och skovlar in resten av sina marker. "Ställer in keramiken" som vår vän Glimne skulle sagt. Det framgår inte helt hur mycket detta motsvarade i relation till motspelarens stack och den totala potten, men kontexten pekar ofrånkomligen på att det är ett direkt avgörande beslut för gejmet. Summan är nämligen 42 000 dollar. En ansenlig storlek på bet, i synnerhet om vi pratar om en händelse som inträffat för nästan ett halvt sekel sedan.
När motspelaren börjat steka, skjuter Boyd ut stolen och reser sig upp. "Måste pissa", säger han och lägger någon form av kortväktare på sitt mörka kort, "Du kan ju fundera under tiden. Om du synar kan du vända upp mitt hålkort och kolla om du vunnit. Lägger du dig kan du mucka mina kort och skyffla över markerna". Sen gick han.
Och där sitter hans motspelare, rådvill. Så klart lade han sig. Boyd har i efterhand erkänt att hålkortet inte förbättrade hans hand för fem öre, och att han var så jävla rädd att lämna ifrån sig en tell att han var tvungen att lämna handlingen.
Briljant.
