Macau om hösten
Jag skulle vilja skriva att man ska gå genom stadsparken i Macau när apelsinträden blommar. Om senvåren, i nyinköpta promenadskor som klämmer lätt charmerande som bara nyinköpta skor kan göra. Hand i hand med en tämligen ny bekantskap, med en pirrande känsla i magen som bara en kärlek kan skapa. Jag önskar verkligen, verkligen att jag kunde säga att det inte finns någon stad att vara kär i som Macau.
Jag skulle vilja säga att den kinesiska hösten börjar i Macau när det första lövet faller från kejsarblomman utanför nationalmuseet.
Men ärligt talat har jag ingen jävla aning. Jag har aldrig varit i fuckin' Macau. Jag är glad om jag kommer ut ur stan. I morrn ska jag, precis som de flesta andra dagar till estockholmo och jobba, och på onsdag har jag ynnesten att få besöka Kristian Obbarius i Örebro. Men annars...Macau ligger på andra sidan jorden, men hade lika gärna kunnat vara Betelgeuzes sjätte planet. Inom mätbar framtid lär jag inte komma dit.
Jag vet inte speciellt mycket om Macau förutom att det återgick till kinesiskt styre för tiotalet år sen. De tillverkar visst fyrverkerier. Och kanske framför allt, de är ett stopp på Pokerstars hyggligt nya flaggskepp Asia Poker Pacific Tour, och därigenom en av Asiens större pokerturneringar. Bosse 'Legato' Sehlstedt knep en andraplats i förra årets Highroller-event.
Jag erkänner mig vara lite småegoistisk. Visst, det är få människor jag önskar något illa. Samtidigt är det väl ärligt talat så att man i the wonderful world of poker ganska så sällan man genuint känner med en vinnare. Jag menar, visst, om vi plockar en massa placeringar i WSOP som nation, eller om en landsman klampar in på finalbordet i mainevent eller kommer hem med ett armband så visst. Fine, det är väl kul och bra på alla sätt och vis. Men det är inte det jag vill sätta fingrarna på. Jag letar efter känslan när man verkligen, verkligen gläds med en insats, en placering.
Det har nog inte hänt mer än en handfull gånger sedan jag gläntade på dörren till den här världen. Senaste gången, med reservation för att någon bedrift kan ha fallit ned i ett minnessåll, är nog när Ola Brandborn lirade hem Holdemtiteln i SM. Då var jag genuint glad, och unnade verkligen Ola det. Men annars? Mjaeh.... jag vet int'.
Mikael Rosén
I vilket fall, nu har det faktiskt hänt igen. I Macau, och därav min något omständliga introduktion till denna text. Micke Rosén spelade hem cirkus hundra tusen dollar på en fjärdeplats i APPT Macau. Jag kan inte påstå att jag känner Micke så där jätte-,jättebra - vi har faktiskt aldrig träffats, men ni vet the new era och så - men min bild av honom är jävligt positiv. Han har en schysst syn på både poker och tillvaro, och en jävligt ödmjuk attityd till livet. En schysst jävel, kort och gott. Dessutom är han en duktig skribent, och sånt ska ju alltid premieras.
Vidare är vi inte bortskämda med svenska framgångar på de internationella borden i år, visst är det trevligt när det väl händer. I synnerhet när det är någon man känner, om än inte så väl som man skulle vilja. Det här är, även med internationella mått, ett riktigt, riktigt bra resultat.
Att Micke är en duktig pokerspelare har jag inte tvivlat på innan heller, men de verkligt framträdande resultaten har ännu inte stått i Mickes manus. Så i dessa tider, när pokern mest verkar handla om forumägarna och deras privatliv, eller hur omoraliskt det är att vara aprak vid ett finalbord i WSOP, är detta en ljuspunkt.
Det är ju alltid roligare när det är de trevliga prickarna som det går bra för, än ner det är de rena mupparna. Så, från djupet av mitt hjärta, med oförfalskad glädje:
ETT STORT JÄVLA GRATTIS, MICKE!
