The last action heroes
Once upon a time there was a väldigt liten bransch i Sverige som kallades pokerindustrin.
Har ni tänkt på att mycket av det som händer i detta nu, i den bransch, på den scen vi verkar, är som gjort för ett underhållande filmmanus? Det har jag tänkt på. Jag kan bara inte komma underfund med vilken tidsålder och vilken miljö vi ska applicera storyn och karaktärerna i.
Först funderade jag en smula på Klondyke. Guldrushen. Mid 19th century. Vi är ju faktiskt allihop mer eller mindre sjuka människor där speldjävulen och drömmen efter de stora pengarna och det snabba klippet, går som guldfeberns evigt fördömda gast genom våra nervbanor. Spelsjukan driver oss hela tiden ett snäpp till framåt, mot den avgrund som utgör moralens gräns. Vissa bestämmer sig för att hoppa när de kommer till kanten. Gränsen har bara blivit ytterligare ett hinder som måste passeras för att nå ett monerärt mål. Frågan är bara om det finns något guld vid regnbågens ände?
Å andra sidan har den senaste veckans händelser osökt fått mig att tänka på en klassiskt zombierulle signerad maestron George Romero. Den som faller, som råkar tappa skärpan, kommer att överfallas av den hålögda mobben som inte reflekterar över sitt handlande, utan vars mål är bara ett kollektivt ätande av ett offer.
Komedin behöver ju nästan inte kommenteras. Alla bestånddelar finns där. De oväntade skedena, replikerna, dumheten. De ruskigt arketypiskt typecastade karaktärerna. Det är slapstick.
Thrillern. Från uppgörelserna vid borden, till affärerna i styrelserummen. Inte heller fjärran.
Obekomme vilken kontext du väljer att spela upp din historia i, är det något som skiljer detta från filmen. Du är nämligen både medverkande och medregissör. Du har all makt i världen att påverka huruvida vi som ser tillbaka på skeendena i efterhand kommer att minnas dig som någon som verkligen gjorde skillnad, eller någon som bara följde mobben.
....Och i periferin går Ken Lennaard likt Ahasverus, den evigt vandrande juden som aldrig fick vila, som en levande symbol för att vi aldrig förlåter, aldrig glömmer, och aldrig försonar.
For all happy endings.
