Legend of the drunken master
"couldn't even beat the drunk".
Erick Lindgrens småbittra kommentar hade en klart underhållande underton, och var väl det enda som var någon form av riktig humor i historien om Scotty Nguyen. Låt oss titta tillbaka på historien.
Vad ser vi?
Vi ser en av historiens största turneringsspelare totalt skämma ut sig vid finalbordet på den mest prestigefyllda av turneringar. Dräggigt packad pissar han på Chip Reese´minne, och drar skam över pokern. Han skapar badwill och raserar det arbete som så många arbetar osjälviskt med. Vi ser årets största skandal. Världspokerns stora snackis numero uno.
Eller?
Titta igen. Titta noga. Vad ser vi?
Vi ser en kille som vi sett många gånger förr. Den storkäftade underhållaren, entertainern som man tycker är rätt dryg, men ändå rätt rolig, som med ett respektlöst spel i kombination med talang når framgångar. Allt medan han underhåller åskådare och motspelare. Den där storkäften finns i varje klubb, i varje spelgäng, på varje casino.
Ibland lyckas storkäften få i sig någon öl för mycket. Inte sällan kombineras hans svada nämligen med ett halvtaskigt ölsinne. Det kan, om det vill sig riktigt jävla illa, få honom att bli ett rejält praktarsel.
Det hände även nu. Scotty är en av dessa storkäftar som tagit sig ända upp på mighty mighty high. Han gillar la dolce vita, och nu blev det några öl för mycket. Han kukade ur, och betedde sig som ett svin. Det är sant. Men det är inget unikt. Det har hänt de flesta av oss någon gång. Nu hände det framför tv-kameror, i den mest onyanserade av industrier.
Sen späs det på av att han skrev årtusendets sämsta ursäktsbrev, och inte kan stå för att han var en idiot.
And they huff and the puff....branschen lyfter och blåser upp en packad idiots beteende bortom rim och reson. Branschen är onyanserad, och har noll känsla för proportioner. Kom igen nu, vi pratar om en kille som spårade ur, och är dålig på att erkänna det. That's all.
Ni får det att låta som om pokerscenen är babtistkyrkans julfest.
