Hotter than Hell
Håller just nu på att plöja Bill Bufords bok "Heat", om restaurangbranschen i USA. Det är svårt att inte dra paralleller till en annan storsäljande bok som kom ut för några år sedan. Anthony Bourdains "Kitchen Confidential - En kocks bekännelser". Jag läste Bourdain för 3-4 år sedan, och älskade boken. Sedan läste jag om den ett par år senare, och tyckte den fortfarande var helt okej. Nu när jag läser Buford, inser jag att Kitchen Confidential som bäst är något medioker. I alla fall i jämförelsen de två emellan.
Ska man försöka översätta de två böckerna till någon sorts pokerreferens så kan man väl säga att Anthony Bourdain är kockarnas Gus Hansen. En superstar som får personifiera glamlivet, La Dolce Vita, Rock'n'Roll Life Style. Ja, ni förstår. Han skriver om sex, droger och hur jävla tufft det är att vara kock i land of the free and home of the brave. Anthony Bourdain är köksmästare på Les Halles på Manhattan.
I en sådan metafor är Bill Buford i så fall journalisten Jan Gradvall. Om vi hypotiserar att han vore väldigt, väldigt intresserad av poker, men varken spelade eller skrev professionellt om det. Janne Gradvall är musikjournalist, och tillika kanske den bäste musikjournalist vi haft i det här landet. Säg nu att han fått för sig att han skulle bestämma sig för att ta rygg på Daniel Negreanu och resa runt med honom, och sen skriva en bok om pokerbranschen sedd av en mycket intresserad amatör.
Tyvärr skulle nog de flesta grinders i branschen föredra Hansens bok oavsett kvaliteten på de två. Han spelar ju på högre stejks än Gradvall, och sådan är ju logiken i den här världen. Lik förbannat kan man nog sätta en peng på att den enda av de två böckerna som skulle vara ett mästerverk är Gradvalls. Gradvall skulle kunna skriva en intressant bok om tallkottar.
Bill Buford är en amerikansk journalist som är intresserad av matlagning. Själv är han dock en inget annat än en glad amatör.
En dag bestämmer han sig för att för att ta jobb som köksslav hos Mario Batani. Den upplevelsen är kärnan i "Heat". Hos Buford finns inget av Bourdains självgodhet, glamouriseringen av restauranglivet, eller skitnödiga referenser till rockindustrin. Istället lyckas Buford skapa ett sug efter hur rå ister smakar, beredd på italienskt sätt. Han lindar sin story kring maten, råvarorna, lukten och stämningen. Det är mästerlig konst i litterär form. Inget annat.
Här kan du läsa Jan Gradvalls omdöme om Heat.
