Sad wings of destiny
Vad är det egentligen som gör poker så stort? Hur ska man få någon att förstå hur mycket passion som kan finnas över en filtklädd möbel? Det finns ett fantastiskt klipp på Youtube (var annars?), som torde vara en klassiker i pokerhistorien. Jag ska försöka referera det för er, hur jag tolkar det.
World Series of Poker anno 2004.
Den inom blott ett par dagar blivande världsmästaren Greg Raymer hittar pocketåttorna och höjer modest. Foster i positionen efter reraisar med AQo. Matusow tvekar inte länge, utan ställer med AKo. I det här läget har han 33 procents chans att vinna, om både Foster och Raymer stannar. Så blir dock inte fallet, utan Raymer muckar sitt par, och ger därmed Mike The Mouth ett jätteläge. Han är 75 procent favorit att ta hem potten. Ed Foster ser bekymrad ut, frågar Mike om stackstorleken, muttrar lite, och bestämmer sig sedan för att ta synen. 
Matusow borde vara överlycklig att se att han är uppe mot en hand han dominerar, men när han ställer sig upp kan man inte ta fel på anspänningen som finns vid bordet. Har man sett klippet förut, eller i alla fall känner till vad det blir för outcome, så är det inte utan att man undrar om han känner på sig att skiten kommer att träffa fläkten. Ändå inser han ju så fort han ser Fosters kort att han inte kan ha ett bättre läge. Mike "The Mouth" Matusow ber om tur, om en en enda gång, så ska det vara nu.
Floppen är briljant. Den går lågt. Matusow är nu ännu större favorit, och Foster har nu mindre än en på fem att ta hem det här. "Keep the clubs coming", mumlar han. Förutom treoutarna med damerna, kan även runner runner i klöver nämligen rädda honom. Sen kommer ett stort, men väldigt pressat leende, som inte ser ett spår naturligt ut.
Matusow står som frusen i ett isblock, med ena handen krampaktigt greppande om den andra handleden. I det läget är det långt ifrån den storkäftade estradören som har huvudrollen i det här dramat.
Det fjärde kortet är en hjärter sjua, som parar brädan, men dödar Fosters bakdörr till färgen. Istället ger en åtta eller en femma nu en split för tvåpar på bordet med respektives ess som kicker. Foster har tre outs för vinst, och sex för split.
"Blank", bönar Matusow, för att sedan byta, och be om en tvåa. Han ser inte ser ett dugg tryggare ut nu än han gjorde på floppen. Ändå är det bara de tre kvarvarande damerna som förpassar honom från main event. Foster rör inte en min nu.
Så kommer till slut ruter damen. På turn.
En halv piruett från Matusow, en sprucken röst som inte ens orkar skrika ordentligt, bruten av tårar. "No!" Han slår med armarna i luften, och upprepar sig förkrossat några gånger, medan han går mot kulisserna i scenens skugga. Ed Foster sitter kvar, skakar på huvudet, och ser inte ett dugg lycklig ut.
Matusow sjunker storgråtande ned på en stol. Han är en slagen, krossad människa. Jag lider helhjärtat med honom, varje gång jag ser klippet. I det ögonblicket är han en av pokerscenens största i mina ögon. En personifiering av kärleken till spelet. Passionen, och viljan att vinna, har aldrig varit så tydlig.
Mike Matusow slutade på en åttiosjundeplats, 20 000 dollar rikare. Ed Foster blev 67:a. Greg Raymer, som initialt lade sitt pocketpar i den aktuella handen, och just i det ögonblicket var reduserad till en statistroll, slutade till sist som världsmästare i den turneringen.
Det klippet borde visas varje gång någon frågar vad som egentligen gör poker så stort.
