Sanningen bakom en rankinglista. Eller "Är Doyle Brunson en fejk?"
Jag kan inte låta bli att roas av att man blindräknar bracelets. Det vill säga att ett armband är ett armband är ett armband. Jag vill påstå att det inte är så. Det finns armband och det finns Armband. Vi börjar från början:
Topplistan över Bracelet vinnare är bekant för många, men toppas i alla fall av Hellmuth med 11 armband. Sedan följer Johnny Chan och Doyle Brunson på 10 vardera, trailade av Johnny Moss på 9, Erik Seidel på 8 och Bill Baxter på 7. Sen är det fyra stycken som har 6 stycken, och åtta stycken som har 5 bracelets. Däribland världens kanske just nu bäste aktive pokerspelare Phil Ivey, och världens kanske genom tiderna bäste, Stu Ungar. Intressant. Muy Bien.
Låt oss jämföra Ivey och Stu.
Phil Ivey har sina fem armband i Pot Limit Omaha (2 gånger), 7 Card Stud, 7 Card Stud Hi / Lo, samt Shoe. De är vunna inom ett spann av fem år (2000 till 2005), och för att ta dem var Ivey tvungen att slå 751 andra spelare. I snitt 151 spelare per turnering. Deltagarspannet ligger mellan 100 och 253 personer.
Stu Ungar då? The Kid tog som bekant tre av sina i main event. De övriga två kom 1981 i Seven Card Stud och Deuce to Seven Draw. Armbanden är tagna med sjutton års spännvidd (1980 till 1997). Det är något oklart hur många deltagare de olika eventen hade, men uppskattningsvis rör det sig om ett spann från något fyrtiotal upp till 312 personer i det sista main eventet. Det torde göra att Stu har besegrat ca 550 spelare, dvs drygt 100 per turnering.
I mina ögon som att jämföra äpplen och päron. Två ruskigt talangfulla allroundspelare. Kanske de två bästa spelet har sett. Visst, två av armbanden tog Stu i små startfält. Men den spännvidden i tid Ungar har, och det faktum att tre av de 5 armbandet härrör från main event gör hans bedrift så mycket större. Dessutom kan man också lägga till det faktum att han inte ställde upp i speciellt många WSOP-turneringar under sin livstid heller. Det är de tre main eventen som är bedriften.
Let's move on.
Doyle Brunson tog sex, jag upprepar, SEX av sina armband på sjuttiotalet. Varav ett i $600 Mixed doubles. Jag är inte jätteimpad. Däremot är jag desto mer imponerad av att han tog två till på 90-talet, och sedan två till på 2000-talet. Han har en spännvidd på 29 år, och två cashar i år, 75 år gammal. DET är imponerande!
Johnny Moss, nio armband. Fyra på listan. Ett av armbanden röstades fram. Fem andra är från 1976 eller tidigare. Samtliga deltagare i de eventen hade fått rum i mitt vardagsrum. Sen har han ett armband från 1979 och 1981, då det i alla fall var något större startfält. 1988 tog Johnny Moss sitt sista armband, i Ace To Five Draw. Det var enda gången fältet var större än hundra personer. Visst, spännvidden är imponerande, och Moss var tveklöst grym på 7 card stud och lowballpoker. Och Johnny Moss är visst en ikon och pokerns gudfader med rätta. Still, så är det för mig ett hån att jämföra hans armbandsmeriter med Phil Hellmuth.
"Hold your horses", skriker vän av ordning. "Jag och många med mig tycker att du är orättvis. Visst, det var få deltagare, men det var ändå världseliten som gjorde upp i eventen! De som tillkommit är amatörerna."
Skit på er. De flesta utanför Las Vegas i allmänhet, och USA i synnerhet hade inte en jävla aning om vad WSOP var förrän många år senare. I praktiken var WSOP lika med det årliga Vegasmästerskapet i poker. Visst, det har tillkommit shitloads av amatörer. Men det har också tillkommit europeer och asiater. Och mängder av andra marknader som faktiskt vet hur man drar en spader.
Phil Hellmuth Jr är ensam suverän i topp. Elva armband. Det första var i och med segern i Main event 1989 då han slog ut tvåfaldige och regerande världsmästaren Johnny Chan. Bara det var en merit i sig. Hellmuth har ett spann på arton år, från 69 till 2628 motspelare. Samtliga bracelets är i texas holdem. Sex i no limit, fyra i Fixed limit och ett i pot limit.
Han är inte bäst på att läsa sina motspelare. Han är inte bäst på pottkontroll. Han är kanske inte bäst på någon enskild egenskap, men all in all är Phil Hellmuth i min bok världens genom tiderna bäste turneringsspelare i disciplinen No Limit Holdem.
Vad vill jag säga med allt det här då? Egentligen inget mer än att braceletrankingen är värdelös som rankinglista betraktad, om man inte ser bakom siffran och faktiskt granskar vad bedriften för att nå armbandet verkligen var. Och att den verkligen inte säger vem som är världens bäste turneringsspelare genom tiderna. Många av de som är unga och aktiva idag, som nämnde Ivey eller Allen Cunningham är minst lika bra som sjuttiotalets superstjärnor. Det är bara det att konkurrensen är så mycket hårdare, och vattnet är mycket grumligare av all fisk som ska passeras även på de högre nivåerna.
