Klöver Kungar
Klöver Kungar är en roman om nätpokerbranschen. Storyn är tämligen tunn; Hjälte med sidekicks startar nätpokerföretag med ny, unik säljpoäng. Elaka bovar i industrin vill stjäla idén.
Många är försöken att slå mynt av pokerboomen. Klöver Kungar är kort sammanfattat bara ännu ett, och därtill ett rätt mediokert sådant. Visst, författaren Hans-Olov Öberg är väl inte så jävla oäven rent författartekniskt. Dramaturgin finns där, språket håller ihop hyfsat. Resten av kritiken kan väl delas upp i två stycken. De synpunkter som direkt handlar om det pokerrelaterade, och de som inte gör det.
När det rör de sistnämnda så kan jag väl först konstatera att boken faktiskt i sak håller för en kväll eller två under semestern. Den är inte sämre än att man tar sig igenom den utan äckelkänslor. Den är å andra sidan inte bättre heller än att om den inte vore en av få svenska romaner som berörde ämnet nätpoker skulle den redan vara glömd av mig.
Det här är tydligen ännu en i en längre serie om hjälten i boken, vars namn redan raderats ur mitt minne. Jag har inte läst någon av de andra, varför jag inte kan avgöra om det har gått uppåt eller nedåt med författarens kvaliteer under resans gång. Här verkar det emellertid tämligen klart ändå att behovet av att få vara en del i pokerindustrin var så stort för författaren att han tummade lite på intrig och konsekvens. Hjälten och hans ärkefiende kastas in i en story som är mer sökt än Clark Olofssons oskuld.
Vidare är persongalleriet, möjligen med huvudpersonen enkom undantagen, totalplatt. En förstagångspostare under pseudonym på något av pokerforumen känns mer genuin och trovärdig.
Det här är emellertid inte det stora problemet. När han kommer in på det verkligt pokertekniska träffar skiten fläkten på allvar so to say. Öberg målar för det första upp en bild av nätpokersverige som känns riktigt parodisk, där några av de halvstora aktörernas företag verkar bestå av två unga brats och två gamla farbröder, som sen hyr in Albert & Herbert som hitmen. Det finns en massa faktafel, och i förlängningen uppenbara researchbrister. Ett exempel är att en karaktär som ska vara en väl initierad entreprenör referererar var gång till "pokerchattarna" fast det står uppenbart i kontexten att det syftar till forumen. Pinsamt. 
Spelsekvenserna som lyckligtvis är få är så jävla pinsamma och övertydliga att man nästan blir lite arg. Vad gäller själva idén som pokergänget har som epicentrum av sitt nya företag är det möjligt att det har en framtid. Det handlar om någon sorts upphottad variant av PokerOffice och motsvarande stödprogram som ska ha en algoritm som tar hänsyn till olika bluffmönster hos spelare. Samtidigt misslyckas Öberg till och med att ge en trovärdig beskrivning av hur ett sådant program skulle kunna vara konstruerat, utan hänvisar diffust till indiska programmerare och filosofiska resonemang. Hade han bara läst på någon timme eller två tror jag han hade kunnat sno ihop nåt trovärdigare kring teorier om neurala nätverk till exempel.
Jag skulle kunna fortsätta rätt länge till, men kan nog nöja mig här med att konstatera att Klöver Kungars värde mest består i en rent kuriös roll som en av de första försöken att slå ett skönlitterärt mynt av moneytainmentindustrin.
Det förvånar mig att författaren inte inser att han pissar i motvind. Trodde Öberg att han skulle komma undan med det här?
