World Series of whatever

Jag har ändrat mig. Förra året försökte jag sälja in min WSOP-sammanfattning under rubriken "Här säljs ollad mat - vi har hela listan". Den här bloggen hettte i tio minuter av publicering "Se Valterego naken. Gratis". Nu fortsätter jag inte min försökskarriär som sensationsskribent. Det här är inget raggningsförsök. Jag vill inte ha din kropp, (du vill nog inte ha min heller) utan bara någon kvart av din tid. Det här är ett något långdraget försök att sammanfatta World Series of Poker. Hur vi än vrider och vänder på den evigt växande mediecirkusen går det inte att blunda för det oomkullrunkeliga faktumet att det är med svenska ögon är det sämsta WSOP:t på många år. En svensk på topp hundra. Inga armband. Några finalbord. Bosse Sehlstedts suveräna svit av konsekutiva intäkter i main event bröts. All in all en jävla besvikelse.

Bosse Sehlstedt. Foto: Fredrik Ivarsson / Poker.se

Precis som föregående år finns det ljusglimtar i mörket, även om jag tycker de är ännu färre nu än då.

Det började ju bra för oss som vill se lite stjärnor i listorna. Erick Lindgren ( som för övrigt fick utmärkelsen WSOP Player of the Year) fick sitt efterlängtade armband.  Även Barry Greenstein fick lite bling bling. David Benyamine visade att han är rätt habil även utan laptopen framför sig.

Men sen....sen blev det natt i tomteverkstan, för svenskarna. Spelarna gick som jojoar i resultatlistorna. Det dök upp någon inför finalborden, och man hoppades, hoppades, hoppades på den stooora klonken. Men nej. Och fan.

För ett år sedan, i kölvattnet av förra WSOP, skrev jag om de två bäst placerade svenskarna i main event: "Visst höll jag på Philip Yeh och Stefan Mattsson, men sanningen att säga, var det redan där en besvikelse att det inte var någon namnkunnigare svensk som hållit sig kvar". Det var ett, i och för sig med ett som alltid väldigt tummat facit i hand, tämligen dumt uttalande. Det är två spelare med ruskigt höga lägsta nivåer, och jag har under året som gått kommit till insikten att de två som fullt rättvist fick de bästa placeringarna då, bara var i början på en uppåtgående form- och succékurva som jag tror kommer att vara rätt länge, om killarna har suget att fortsätta spela. Svensk pokers framtid vid de internationella storturneringarna involverar i högsta grad Philip Yeh och Stefan Mattson.

Stefan Mattsson slog till med en fantastisk andraplats i WPT-tävlingen i Barcelona i år, och är Sveriges formstarkaste main event-spelare sett över tre års tid.  I år kom inte den riktiga träffen i WSOP, men jag är inte orolig. Den här sucess storyn har bara börjat.

Philip Yeh har tre cashar i årets WSOP. Två riktigt bra placeringar i EPT förra året (tia och tolva), samt ett fjnalbord i WPT från 2006. Ola Brandborn, Svensk mästare i Texas Holdem och själv deltagare i årets main event, sa till mig i vintras att han höll Philip Yeh som den mest sannolike svensken att vinna main event, om någon. Jag säger inte emot honom där.

Mighty mighty Chris Björin var i vanlig ordning fenomenal. I år blev det fem cashar, varav två finalbord. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga....Fyrtiotre jävla gånger har Chris inkasserat på WSOP genom tiderna. Det är ett track record som endast tolv andra personer i pokerhistorien kan möta upp. Han gick om legenden Johnny Chan. Han har sju cashar mer än Scotty Nguyen, tolv mer än Doyle. Det blir som alltid när jag granskar hans meritlista stående ovationer från min sida. Christer Björin är svensk pokers enda riktiga legend.

Förutom Christer Björin tog sig nämnde Philip Yeh, Anders Henriksson, Mats Gavatin och Jesper Höög också till finalbord. Micke Norinder var snubblande nära. All heder åt de insatserna.

Så var det Scotty Nguyen, ja. En man som i minnenas väska är ihopkedjad med pokervärldens hårdaste oneliner: "You call now, and its gonna be all over, Baby!". Fan, så jag gillar Scotty. Jag skäms inte för det. Det är egentligen inte det att han han är en sån jävla bra spelare, utan att han bara är för mycket. På nåt sätt en karikatyr av hela branschen. Och han bjuder på det. Killen verkar inte vara som oss vanliga dödliga when it comes to normalt liv och synen på vardag och familjeliv och sånt. Men vid pokerbordet är och förblir han en ikon. Det är tio år sedan han vann Main Event, och Prinsen av poker visar år efter år att det finns undantag från regeln att poker är ett turspel som vilken amatörnoob som helst kan vinna. De senaste fem åren har han varje år minst två finalbord i WSOP och / eller WPT. Förra året blev det en andraplats, en fjärdeplats, samt kanske mest imponerande av allt, en  elfteplats i main event. I år tog han som förste innehavare av en världsmästartitel den kanske mest prestigefyllda titeln av alla, segern i $50 000 H.O.R.S.E. Det är en dubbel som jag tror kommer att bli legendarisk. Fullt jämförbar med Johnny Chans två (nästan tre) VM-titlar, och Carlos Mortensens dubbel i WPT / WSOP. I min bok är han definitivt en kandidat till titeln "Bäste turneringsspelare of all time".

Sen var det så bara main event kvar.

Niklas Flisbergs tjugofemteplats kan inte förringas. Det är stort. När merparten av de namn jag höll tummarna för rök redan första dagen hölls mina tummar främst på Kristian Obbarius, killen som fått mest uppmärksamhet för att han är döv. I mina ögon ska han uppmärksammas för helt andra saker. Dels är han bevisligen en mycket kompetent spelare, och dels har han skrivit pokerhistoria när han gjorde sin fiskarcharad mot Hevad Khan i förra årets WSOP.

Jag har på måttligt avstånd följt debatten om det flyttade - kronologiskt och inte geografiskt för den som av en händelse missat det - finalbordet. Jag kan väl inte direkt påstå att det är någon direkt hjärtefråga för mig, även om jag var tämligen skeptisk när jag för första gången hörde att man flyttade hela spektaklet till november.

Nu, några månader efter att det hela har fått sjunka in ordentligt, känner jag att jag har mer kött på benen för att faktiskt ha en åsikt i frågan. Jag kan inte påstå att min ståndpunkt är så vidare värst faktabaserad, men om inte annat så har jag i alla fall en massa subjektiva tankar att grunda den på. Sen har jag dessutom lyssnat på vad branschprofilerna tycker.

Dan Glimne berörde ämnet i en av sina Vegaskrönikor - för övrigt något av det bästa som skrivits i svensk pokerhistoria - för några veckor sedan, och skrev att han kommit till den personliga slutsatsen att beslutet var bra för pokern. Jag kan se logiken i hans resonemang, men jag köper inte riktigt slutsatsen. Jag tycker inte att de få fördelarna som man kan gräva fram och agitera kring, uppväger de nackdelar som flutit upp i samband med att man bogserat fram finalbordet några månader.

Visst, det är måhända bra för de slutliga nio som ska göra upp om stashen. Det är uppenbarligen bra för arrangerande Harrahs, annars lär de väl inte ha genomfört det. Men resten då? Är det bra för det ursprungliga startfältet? För de tusentals amatörerna som ställer upp för någon eller några dagars drömmar om fame and glory? Är det bra för oss otaliga railbirds på plats i lokalerna, eller framför en skärm i ett hem hundratals mil därifrån? Hardly not, kan jag berätta. När det blev exit Niklas Flisberg i main event, och de resterande 24 spelarna skulle spela sig vidare, dog World Series of Poker för i år.

Klimaxet skulle vara en presentation av nio spelare som skulle spela ytterligare en turnering om några månader, där i och för sig alla vara garanterade stora pengar, men det är allt. Jag upprepar mig, om ni inte förstått. Finalen på en och en halv månads pokerorgie  är en presentation av ett startfält. Hur jävla kul är det? Inte ett dugg. Sen ska man ha motivation att ladda om sitt intresse för att se de här killarna spela finalbordet i november. Visst, det lär väl finnas. Men det kommer inte på långa vägar att vara lika stort som den allmänna hysteri som man dras med i när det går dag-i-dag. Ergo så är summan av mitt intresse för två delevenemang mindre än summan av ett sammanhängande. Det tror jag delas av väldigt många.

Nåväl, åter till finalbordet då. Nu har vi ju faktiskt ett startfält, så nu får vi väl ro den fan i land också. Det är för Svenne Banan nio okända namn som ska titta på floppar, stapla marker och utöva lite marknadsmässigt korrekt table talk. Fula människor göra sig mindre besvär än de fotogeniska.

Ändock är det inte gröngölingspatrullen som ska göra upp om fliset. Det finns lite meriter i samlingen, även om både armband och WPT-titlar lyser med sin frånvaro. I chipfördelad ordning, så presenterar jag fem amerikaner, en ryss, en dansk och två kanadensare:

1) Dennis Phillips, USA, gick in i den nästan fyra månader långa pausen som chipleader. Det kan han måhända behöva, då han i alla fall på pappret är den  minst framgångsrike chipleadern.

2) Ryssen Ivan Demidovs enda turneringsmerit att tala om är en elfteplats från ett tusendollars no limit holdem-event i årets WSOP.

3) Kanadensaren Scott Montgomery.skulle jag lägga mina kulor på. Det kanske man allvarligt talat ska göra? Jag undrar vad han kommer att stå i? I vilket fall är det här en up and coming kille som både har hunnit med tre pengaplaceringar i årets WSOP före main event, samt en finalbord på World Poker Tour i år. Jag vågar påstå att vi kommer att få höra en hel del om Scott Montgomery in a future not far away.

4) Skandinaviens hopp står till den unge dansken Peter Eastgate, I bagaget finns en niondeplats från förra årets Irish Open, samt en cashout från Europatouren.

5) Ylon Schwartz är precis som Stu Ungar och Gabe Kaplan en  Brooklynbo med judiskt påbrå. Det bådar gott, då både Stu och Gabe tillhör pokerhistoriens verkligt intressanta profiler. Allt enligt den gamla pokerfördomen om judar och Texasbor ;-)

6) Darus Suharto är den andra kanadensaren i lineupen. En  tämligen blygsam placering i pengarna från förrförra main event är allt som står att finna i annalerna.

7) David "Chino" Rheem får sägas vara samlingens mest meriterade namn. 5 cashouts i WSOP har det blivit. Bäst gick det i ett tusendollars NLH-event 2006 då endast världsspelaren Allen Cunningham stod mellan honom och armbandet till slut. I år lyckades Rheem dessutom att ta en femteplats i $5000 Mixed Holdem. Sjuhundratusen dollar har det blivit i inspelade turneringsstålar hittills. Nu är han garanterad minst niohundratusen till.

8) Craig Marquis har några mindre cashouts i de två senaste årens World Series of Poker.
9) Något som även kan sägas om Kim Kelly. Precis som Marquis är han amerikan, och dessutom den verklige shortstacken i startfältet. Han ligger så pass mycket efter att jag tror att han blir en av de första att lämna in när spelet återupptas. Men det är ju poker vi talar om, så det kan mycket väl bli han som står där med armband och fetmycket stålar när krigsdammet lagt sig.

Må en person med mycket attityd vinna.  För övrigt upprepar jag vad jag tidigare sagt. Det måste göras något åt de allt mer skrattretande startfälten i WSOP i allmänhet, och i main event i synnerhet. Det skulle skapa mer attention än att flytta ett finalbord fyra månader. I nästa blogg repriserar jag mitt förslag från förra året om ett stratifierat startfält med kvotgrupper.
Tack för er tid.

Valterego