Då kommer tårarna - Höjden av rädsla
Jag står uppallad högst upp på en stege, krampaktigt söker min högra hand efter fäste att hålla i. Svetten rinner av skräck längs min panna. Vänster hand håller en rotborste som jag tar några snabba, maniska tag mot ytterfasaden med. Jag har höjdskräck. En fet, jävla höjdskräck. Om min höjdskräck vore en sjukdom skulle den vara en muterad jävla luftburen träskebola som slog ut hela nationer.
Nu står jag där med tårarna brännande av rädsla innanför ögonlocken, och förbannar den dag jag köpte träkåk. När jag känner gråten reta halsen, kommer jag plötsligt att tänka på Gråtande Frank. Mannen som gjorde sorg till en konstform.
Lund, tidigt 90-tal.
Frank står framför spegeln. Knyter slipsknutar. Dubbel brittisk, halvslöjad fransk. Knyter upp. Provar igen. Windsor med falsk brytning. Den grafitgrå Tigerkostymen sitter bättre än han förtjänar, men börjar få något år för mycket på nacken. Värmländska Deje känns långt borta.
Rekapitulation.
Stockholm tidig augusti. Tre dagar poker på Georgiska föreningen. Höga insatser, ovan vid spelet, Georgisk stöt utan övre gräns. Trots viss lycka i början och ...tro det eller ej, en faktisk förmåga att stänga av rädslan för repressalier om han plockar Bulten och hans anhang på för mycket cash...., så vände det sedan. Pott efter pott gick förlorad, och till sist gick klockan i ren desperation. Omega Timemaster Black Titan Edition. Säkert 25 papp i det skicket. Kuken!
Han drar stålkammen genom håret. Blinkar bort en tår. Ryckningarna i hakpartiet kan han hålla under kontroll periodvis. Två lånade hundralappar i höger ficka. Han bestämmer sig för att knyta den lilamönstrade slirren med en Belgisk kadettknut.
Tre dagar poker blev två till slut, och sedan gul. Sju dagars oavbrutet drickande på vattenfestivalen för lånade pengar, sedan lifta till Hultsfred. Packningen var en sovsäck i en ICA-kasse och ett flak öl. Han räknar på fingrarna, tretton dagar i onyktert tillstånd. När festivalen stänger sätter han sig på parkeringen och gråter en smula.
Det är nu tre dagar sedan han faktiskt talade med någon människa han hade en relation till. Då en moster som sökte hans mor. Hur fan ska han kunna veta var hon befinner sig?
Till Lund. Inkvarterad hos tjock tant. Ensamheten är nu fysisk. Som en handväska han kan bära runt på. En synlig pariamärkning, som visar det ensamma kastet. Han går i två veckor och försöker inte så mycket att finna sällskap, som att hitta tillbaka till den människa som blev stående vid busstationen i Deje.
Han öppnar dörren, går ner för trapporna. Går genom staden. Tänder en Glenn och tittar på kvällshimlen. Tänker på en sedan länge död farfar som visat att himlens blå rymde så mycket mer nyanser. Snart står han uppställd med några öl innanför västen och en snaps i handen.
"Ack Värmeland du sköna, du härliga land, du krona bland Svea rikes länder..." tas upp som första sång under middagen, och då är det något som går sönder i Frank.
Han ser för sina ögon plötsligt pizzerian i Deje, och sorgens fördämningar brister. Han vet inte själv, och historien förtäljer det inte heller, om det var ensamhet, en nyfunnen grupptillhörighet, den bittra förlusten i georgisk stöt, utmattning eller bara postalkoholistisk stress som orsakade tårarna. I vilket fall gav de honom ett smeknamn som hänger kvar än i dag.
Gråtande Frank från Deje är ett mänskligt avtryck i historien. Eller möjligen en ren fabulering från min sida. Men fan vet om det inte ändå är mer synd om mig där jag står snyftande på min stege några meter över marken och kisar genom tårarna.
