Var fan ligger Groeningen?
...så har då Freddie lämnat in backstagepasset, efter ett decennium i landslaget och ett par av de sista av dessa med kaptensbindeln på armen. Jag är måttligt oroad över luckan han lämnar i startelvan. Det var inte på mittfältet de stora problemen lös igenom i EM. Då är jag mer intresserad av vem som ska ta över armbindeln. Diskussionen är i full gång. Gissarna säger Linderoth, önskarna Zlatan. Någon independentwannabe i kvällstidningen sa Henke. Visst, vill man ha rutinen så är väl det bra, i det år eller två som han kan spela, innan till och med Lagerbäck tvingas föryngra. Själv vill jag se en kapten som kan ta rollen i åtminstone ett halvt decennium; som kan följa med och leda hela vägen i en generationsväxling.
Det utesluter inte Zlatan heller. Argumenten för honom skulle visst vara att man skulle ha en Totti-roll, en stjärna som leder genom sin status. Visst, visst, men har vi inte redan haft en sådan i Ljungberg?
Jag vill ha en kapten som berättar för Markus Rosenberg att han spela sitt juniorspel i sin lokala liga. I landskapet står vi på benen och viker inte ned oss.
Jag vill ha en som driver på, en som hatar att förlora så mycket att det syns i hans utseende.
Jag har sett Ljungberg bli arg. Jag har sett Zlatan bli arg. Jag har sett mångårige före detta lagkaptenen explodera, när det handlar om känslor på planen. Men jag har bara sett en enda svensk spelare ha en sådan blick att den angränsar till galenskap, när det gäller att driva på sina medspelare till resultat. Som aldrig någonsin skulle vika ned sig. Som springer tills det smakar blod i munnen i nittio minuter om det behövs, och som aldrig joggar tillbaka från ett anfall.
Han är den ende som har den blick jag vill se i ögonen på en lagkapten för ett svenskt lag som ligger under med 1-0 i en direkt avgörande match i ett mästerskap.
Han heter Tobias Linderoth. 
