Railbirdin' Gabe Kaplan
Visst, hypen bland pokerspelarna är ibland allt för stor. Mediacirkusen har blåst upp egon stora som Newfoundland hos gamblers vars bankrullar åker jojo. Spelare som klonkar en turnering efter att ha spelat otaliga innan, och "journalisterna" i branschen förmår inte se att statistiken säger att till och med den här tomten måste hitta rätt någon gång.
Sen finns det spelare som man tycker förtjänar MER uppmärksamhet. Ibland är det bara ett namn. Ibland är ett ögonblick. Det är små detaljer som gör att man får upp ögonen för en händelse eller en person. Gabe Kaplan är en sådan.
Visst, han är inte bara en jävligt duktig pokerspelare. Han är också en av de riktigt få som faktiskt kan konsten att kommentera poker på ett underhållande sätt, och samtidigt ha ögonen och huvudet för att göra de riktigt, riktigt skarpa analyserna. Möjligen vid sidan av Mike Sexton är han i mina ögon den bästa kommentatorn av spelet Poker. Ljusår före Vince "I look darn good, and I know it" Van Patten, och Phil "Why haven´t the world noticed my genius?" Gordon. För mig var det ändå den rappa käftet och glimten i ögat under Poker After Dark som gjorde att jag på allvar fick upp ögonen för Gabe, och upptäckte pokerspelaren Kaplan.
Gabe Kaplan är den där typen av mångfacetterade talangfulla människa man skulle vilja slå på käften för att han både verkar begåvad och trevlig. Sen kan han bära upp en mustasch också, något som jag med min krusbärsskäggväxt avundas alla män med rejäl ansiktsbehåring. Men men, åter till talangen. Uttagen till San Franscisco Gigants talangläger i baseball som ung. Framgångsrik ståuppkomiker. Så småningom a hell of a investerare, uppmärksammad för att till och med ha utvecklat egna teorier och strategier kring investeringskalkyler.
Dessutom skrev han och spelade huvudrollen i en av USAs mer uppmärksammade komedier på 70-talet, Welcome Back, Kotter.
Ungefär under den tiden, när serien gick som bäst, och Kaplan var några och trettio, krönt av en av Amerikats mer respektingivande mikrofonfrillor, kommer Kaplan på att han ska satsa på poker också. de två första World Series of Poker gick sådär, men 1980 tar han sig till ett finalbord som heter duga i main event. När Kaplan ryker på bubblan på sjätteplats av 73 startande, sitter fem personer kvar som ska göra upp om potten. En av dem är den amerikanske pokerns gudfader Johnny Moss. Han fick lämna in som fjärdepristagare. Så småningom sitter pokerns två kanske största spelare genom tiderna heads up, Doyle Brunson och Stu Ungar. Det är ett intressant möte på mer än ett sätt. Någon sa att på finalborden i amerikanska pokerturneringar sitter det bara två typer av människor. Texasbor och judar. Här satt en man av den gamla skolan, texasbon Doyle Brunson, mot en av den nya generationen pokerspelare, Stu Ungar. Den sistnämnde var precis som Gabe Kaplan en New York-fostrad judisk yngling. Kanske ligger det en smula sanning i raljerandet?
Gabe Kaplan har fått många chanser att revanschera sig för sitt bubbelspel i WSOP 1980, och har utnyttjat dem skapligt. Största meriten rent ekonomiskt i en pokerturnering är andraplatsen i $5000 Limit Holdem från 2005, som gav drygt tvåhundratusen dollar. Kanske är det emellertid niondeplatsen i femtiotusendollarsturneringen i H.O.R.S.E. från från förra årets som smäller högst.
Totalt har det blivit tio cashar i WSOP, och tre i WPT, varav en tredjeplats 2004. Detta vid ett finalbord innehållande bl a John Juanda, Scotty Nguyen, Tony G, allen Cunningham och den blivande turneringssegraren Eli Elezra.
Jag vill utan att glorifiera high stakes-pokern allt för mycket, påstå att Gabriel Kaplan är en man med många talanger. Det skulle jag vilja ge honom lite kredit för, "as we say in Schweden".
