Millencolin och mörkret

Örebro, måndag kväll. Det är inte många saker som får mig att åka tio mil enkel resa för ett två timmar långt samtal och sen hem igen samma kväll. Ett möte med Millencolin i deras egen studio är dock en av dessa saker. Mörkret har lagt sig över centrum, och jag kör in på en liten parkering mitt i stan. Mörkret som omger mig känns passande för mötet. I och med och med förra plattan, Kingwood, har det klivit in ett mörker i bandets sound som inte funnits där tidigare. Det ska visa sig vara ett tema som återkommer även på denna skiva.

 Framför mig ligger en fastighet som tidigare bland annat huserade skivbolaget Burning Heart. Numera återfinns merparten av företagets verksamhet utomlands. Kvar i huset finns dock fortfarande Millencolins skatepark och studio. Erik Ohlsson, gitarrist i bandet, möter upp och lotsar mig in i studion. Denna ägdes tidigare av bandets andre gitarrist Mathias Färm och örebroprofilen Miezsko Talarczyk. En tid efter att denne omkom i tsunamitragedin julen 2004, köpte bandet loss studion och använder den sedan dess som bas för sin verksamhet.  Det känns som ett värdigt och meningsfullt arv efter en profil som för en lång, lång tid framöver kommer att leva kvar i Örebros musikliv. Erik slår sig ner och börjar slå på reglagen för att försöka få ljud i anläggningen.

Så småningom släntrar trummisen Fredrik Larzon in, tar av sig jackan och sätter sig i soffan. Jag har intervjuat dem tidigare, och vet ungefär hur rollfördelningen per automatik kommer att te sig. Erik är mer av en snackpåse, medan Larzon står för sufflerandet och fyller i när han tycker det behövs, eller när han har en avvikande åsikt. Han har en blick i samtalet som får mig att känna mig lite som en blyg skolkille på studiebesök. Utan att vara otrevlig har han den där vaksamma, granskande blicken som får en väga det man säger innan man slänger ur sig något. Erik pratar mest på. Hela atmosfären känns ändå rätt soft.

Får man chansen att intervjua band man verkligen gillar, kan man försöka undvika klyschiga frågor som att be artister säga nåt allmänt om nya plattan.

"Berätta kort om nya plattan". Toppen.

Killarna ler något. "Tja, det är inte så jäkla lätt att säga nåt kort om den", säger Larzon. "Den har ett lite modernare sound än den föregående, Kingwood, som var mer back to basics".

"Vi har vågat göra mer saker med produktionen och ljudbilden. Till exempel har vi keyboards. Och stråkar", fyller Erik entusiastiskt i, "Vi ville för en gångs skull inte bara låta gitarr, gitarr, bas, trummor och sång". Jesus Christ! Det låter som ett dåligt skämt. Stråkar kan vara en farlig balansgång för ett rockband, men nu skulle det emellertid visa sig inte vara något problem. Bandet har inte drabbats av någon som helst hybris. För övrigt känns Millencolin fjärran från bandet som freakar ut och plötsligt får för sig att förverkliga sina pretentioner. Fötterna på jorden är ett underskattat Statement i rockvärlden.

Historien om stråkarna är ett kapitel för sig, väl värt att nämna. Det finns en skröna om att Svenska Kammarorkestern tackade nej till ett samarbete med Metallica för ett antal år sedan. Uppdraget gick sedan till London Symphony Orchestra. Resten är rockhistoria, oavsett vad man tycker om slutresultatet. Så småningom hörde kammarorkestern av sig till Millencolin och frågade om man skulle sätta ihop något tillsammans. När nu Millencolin skulle spela in Machine 15 återkom man till orkestern och frågade om intresset kvarstod. Det gjorde det absolut. Jag har fått höra slutresultatet, och i min värld var det ett genidrag. Visst, det låter nytt och en smula annorlunda. Men framför allt låter det Millencolin, och därtill förbannat bra. Less Ain't More. More is more.

"Vi har väl varit ganska dåliga på att använda oss av gästartister", säger Larzon. "Om det vore så att man hade fem månader på sig att spela in en skiva kunde man väl plocka in folk, men oftast är det så jäkla intensivt när man spelar in att man inte hinner tänka på sånt. Allt ska gå i sånt tempo"

Millencolin har aldrig haft några problem att göra schysst musik utan att blanda in utomstående, även om undantag med trevliga resultat finns.  För mig som utomstående lyssnare är det emellertid inte de nya arrangemangen eller låtermaterialet som sticker ut mest från föregående Millencolinskivor, utan det rejält fläskiga ljudet.

"Lou Giordiano har producerat. Vi ville ha ett massivare ljud, och vi vet att han har gjort sånt i tidigare produktioner. Dessutom trivdes vi bra med honom när vi gjorde Home From Home-plattan för några år sedan. Vi trivdes i och för sig bra med Chips också, men nu ville vi ha en specifik ljudbild"

Massivt var ordet. Precis som tidigare är det även denna gång Mathias och Nikola som skrivit allt material till skivan.

"De har arbetat på var sin kant. Sen har de skickat material till varandra över nätet fram och tillbaka, och slipat. Sen har Lou fått höra låtarna, och kommit med synpunkter. Sen kom han över till Sverige, så spelade vi in i fem veckor i studion i höstas med honom. Örebro i november (skratt). Sen flyttade hela produktionen ner till Hansastudion i Tyskland. Lou var med dit också, fast Mikael Ilbert, som bland annat arbetat med  Roxette och The Hives, skötte mixningen."

Det märks i hela samtalet att både Erik och Larzon är grymt nöjda med slutresultatet. Både Lou och Mikael Ilbert får idel lovord, och det känns som om det finns en trygghet i att släppa den nya skivan, med vetskapen om att man åstadkommit något riktigt, riktigt bra. Jag frågar om den här gamla klyschan om att den sista plattan alltid är den bästa man gjort stämmer.

"Ja, det måste vara så. Något annat är otänkbart", säger Erik, "Tänk vad hemskt om man skulle släppa ifrån sig något som man inte hade den åsikten om. Man lever så intensivt med det man gör under en skivinspelning, att man verkligen måste göra det bästa man kan åstadkomma"

 Det blir poänglöst att bena ut vilken skiva bandet i så fall håller som sin bästa. Å andra sidan är det en intressantare fråga vilket album som man anses vara bäst utifrån för tiden rådande förutsättningar. Först nämner man Pennybridge Pioneers, en platta som ofta får anses vara avstampet för det nutida Millencolinsoundet. Efter en snabb diskussion ändrar de sig dock.

 "Man måste nog säga Life On A Plate", säger Erik. "Den drog liksom igång alltid, och var den första som slog internationellt."

Det finns en annan Millencolinskiva, som sticker ut på ett annat sätt. Ber man någon i bandet säga vilken som är deras sämsta skiva, är sannolikheten stor att det blir For Monkeys. Efterföljaren till Life On A Plate.

"Den stressades fram under en period när vi hade turnerat mycket, och bara kände oss tvingade att få ut en uppföljare, och vi var egentligen rätt så less på musiken. Allt gick väldigt fort. Monkey Boogie-låten skrev jag och Nicola klart vid köksbordet under inspelningsperioden. Visst, det finns bra låtar på den också, men överlag är det en rätt framstressad skiva."

Jag påminner Erik om att jag mallade honom efter vårat förra möte och frågade om de skulle spela Trendy Wind från For Monkeys-skivan under kommande konserter. Svaret jag fick var att man aldrig hade spelat låten, och aldrig skulle spela den heller. För mig är det förvånande, då jag tycker att det är en av plattans starkaste spår.

"Ja, det är rätt många som tycker det", nickar Erik,"men den jävla stämsången i mitten...Nikola börjar garva varje gång han hör det. Dan Swanö satt med sin keyboard och spelade, och sa att, så här ska ni sjunga killar"

Erik gestikulerar för att visa hur Dan Swanö, legendarisk musikprofil från Örebro, och bandets förste producent, satt med sin keyboard för att få fram stämmor som skulle läggas. Erik muttrar något om att man fan inte kunde sjunga på det sättet. Ändå finns slutresultatet för evigt dokumenterat på skiva för den som vill lyssna. Hela historien ger mig vibbar av inspelningssessionerna Phil Spector gjorde med Ramones.

Killarna hamnar i en väldigt underhållande diskussion om filminspelningen av Lozing Must från skivan. Erik berättar att Nikola sprang runt med mustasch som någon sorts Super Mario Bros-look-a-like. Larzon himlar med ögonen.

"Fan, jag vägrade vara med i den videon om det inte handlade om de bitar där jag faktiskt spelar", säger han och ser faktiskt uppriktigt trött ut när han tänker tillbaka på episoden. Man pratar om tryck från omgivningen, och medias och svenskarnas syn på bandet. För första och enda gången under vårt samtal kan jag skönja ett spår av bitterhet i Larzons och Eriks ansikten när de tänker tillbaka. Utåt kan det te sig som att det mest handlade om en paus bandet gick in i efter den på skivan följande turnén. Efter att ha lyssnat på Erik och Larzons beskrivning av den perioden inser jag snabbt att det knappast kan ha varit fullt så enkelt. Frågan är hur illa det verkligen var. Hur nära var bandet att lägga av under den perioden?

"Det var nog riktigt illa", säger Erik fundersamt, "Nikola var oerhört trött på hela grejen, och vi andra var så klart förkrossade. Bandet var ju hela vårt liv. Sen bestämde Nikola sig för att flytta till Göteborg och börja plugga, men han insåg väl snabbt att studielivet inte var så glamoröst."

Bandet samlade ihop sig och kom tillbaka. Nästa skiva var Pennybridge Pioneers, influenserna från Foo Fighters började bli tydliga, and the rest is history. Sedan dess har Millencolin varit ett av Rocksveriges mest väloljade maskinerier. Det är också den liknelsen, tillsammans med bandets femtonåriga karriär och de femton låtarna på skivan som fått bilda tema för den nya skivan. Namnet blev följaktligen Machine 15. Erik var den som precis som vanligt hade uppdraget att skapa ett omslag åt plattan.

"Jag satt hemma och målade en akrylmålning i flera veckor. Sen plötsligt insåg jag att, fan, så här låter ju inte plattan! Jag la ner alltihop och fick en jävla prestationsångest. Fyra dagar senare skulle det vara klart"

Det löste sig uppenbarligen. För Millencolin är artworken och det visuella en viktig del av bandets koncept, och denna skiva är inget undantag. Möjligen är det till och med så att man är än mer tematiskt unisona. Varje spår på skivan är en del av monstret Machine 15, enligt Erik.

Enligt Larzon och Erik finns det också distinkta skillnader i de låtar som Mathias skriver jämfört med Nikolas material. Mathias arbetar mer utifrån ett gitarr-riff eller en rytm, medan Nikola ofta startar utifrån en sångslinga eller melodi. Erik har tidigare skrivit flera låtar till Millencolin, men det är numera rätt många plattor sedan. Jag undrar om inte han eller Larzon blir sugna på att bidra till skrivandet på skivorna.

"Jag brukar säga varje gång vi ska göra en skiva, att nu ska jag bidra med minst två låtar, sen blir det ändå aldrig av till slut", säger Erik, "Jag får mitt kreativa utlopp på andra sätt, genom artwork eller skejtandet. Nu var ju det i och för sig ett tag sedan jag skejtade"

Erik har sedan ett tag tillbaka startat sitt eget layout- / artföretag, som upptar en stor del av hans tid. Skejtandet var ju ursprungligen något av bandets signum, även om man numera allt mer sällan (felaktigt) stämplas som ett skejtpunkband. Jag undrar om han fortfarande åker regelbundet.

"Jo, alltså, vi har ju skejtparken kvar här i lokalerna, men det blir ju inte så ofta. Grunderna sitter kvar, men man känner ju att man är lite rostig när man testar".

Erik tillägger att han köpt en villa i utkanten av Örebro, med en stor jävla trädgård, och tänker anlägga en miniramp på baksidan "om inte grannarna blir helt tokiga".

"Då kan jag öva", säger han med ett skratt, "Jag vägrar åka offentligt så någon unge får syn på mig. '"Det är han från Millencolin som skejtar. Fan vad han suger!'"

Det är föga förvånande att brädorna fått stryka på foten när tiden ska prioriteras. För det första är det så klart bandet som upptar shitloads av tid. Erik och Nikola har barn och familj. Sedan är det andra intressen som ska ha sin tid. Jag undrar om de över huvud taget umgås utan för Millencolinsessionerna.

"Absolut", säger båda två. Erik fortsätter, "Speciellt jag och Larzon. Vi är ju fiskegalningar båda två. Mathias håller ju på mycket med sina bilar, men vi försöker hinna med någon lunch eller fika emellanåt. Nikola bor som sagt var i Göteborg, men man pratar nog med de andra i stort sett dagligen ändå på nåt sätt."

I och med releasen av den nya skivan är det också dags för en Europaturné. Premiären sker självklart i hemstaden Örebro, i relativt nya hallen Conventum. Även Borlänge och Göteborg är inbokade i turneplanen so far. Jag frågar bandet om det är lätt att sätta ihop en låtlista till turnéerna, om man är relativt överens om basen.

"Ja, det tycker jag", säger Erik, bara för att sekunden senare få mothugg av Larzon, "Så jävla lätt är det väl inte." Man diskuterar en stund, och berättar att numera är det ofta Mathias Färm som får bossa grundkomponerandet av dylik lista, varvid man sedan sätter den definitivt tillsammans.

"Man vill ju köra ett gäng låtar från nya skivan, och sen blanda upp med gammalt material", menar Erik. "Det värsta som finns är när ett band kliver upp på scen och sen dammar av hela nya plattan och sen går av. Det måste finnas en mix. Man tar några nya låtar, sen plockar man från gamla skivor, och försöker att hitta en jämn balans"

Larzon och Erik hamnar i en diskussion om låtval från gamla skivor, och berättar om hur man ofta ibland tvingats slänga låtar efter något spelat set, när man insett att "Fan, jag kan inte spela det här längre!" Erik tar imaginära riff i luften, och ler. Duon uppehåller sig specifikt vid låten Story Of My Life, som Erik nämner som en favorit bland många av fansen, och säger att "Den ska vi fan spela på turnén!"

"Då får du ta det med Mathias", muttrar Larzon, men ser egentligen rätt road ut. Erik berättar att bandets andre gitarrist hatar låten och vägrar spela den, men att man fått in någon enstaka passage eller refräng under tidigare konserter. "Ja, vi har väl haft med den i nåt medley också", inflikar Larzon. Sen berättar de att det faktiskt har hänt att man lyft in gamla klassiker som In A Room på tidigare turnéer. Även en låt från första fullängdaren, Mr Clean, brukar få förtroendet att ingå i seten.

Ett oräkneligt antal spelningar, massor av turnéer, sex fullängdare och över 140 inspelade låtar senare, har bandet gjort i stort sett allt under sin ett och ett halvt decennium långa karriär. Finns det något konkret mål kvar att uppnå, förutom att göra en bättre platta eller konsert?

"Nej, jag har funderat på det där. Jag tror de målen försvann omkring år tvåtusen", säger Erik efter stunds funderande. Larzon invänder dock, och säger att han skulle vilja spela i Sydostasien och Ryssland. "Det är det väl bara att göra då", säger Erik halvt på skämt, men de tillägger sedan att om bandet bara är överens kan man i princip åka var man vill och spela, bara det går att organisera något. Publik finns i stort sett överallt.

Vårt samtal är i stort sett över, och jag frågar Erik om det finns någon chans att man kan få lyssna på plattan? Det finns det visst det. Jag inser ungefär en minut in i introspåret Machine 15 att det inte finns chans i helvete att jag kan recensera det här. Hur bedömer man ett band som man håller som topp tre i världen, jämsides med legenderna Rancid och Social Distortion? När man håller på att krama om medlemmarna av lycka bara för att det låter så överjävligt bra?

Plattan är fantastisk. De vägar av mörker som påbörjades i och med spår som Farewell My Hell från Kingwood arbetas vidare med bravur. Politiken i Cash Or Clash tas ett steg vidare. När avslutande spåret Saved By Hell klingat ut i ett crescendo av körer och stråkar, ler Erik och säger "Ett episkt stycke". Det här är rock i sin vackraste och mest storslagna form. Millencolin är inte tillbaka; de har nämligen aldrig varit borta från toppen.
NOT: Stora delar av denna text har tidigare publicerats i tidskriften Denimzine.

Valterego