Jag är inte den opartiske granskaren
En fantastiskt intressant debatt har ägt rum på Pokerforum under veckan. Den behandlar pokerjournalistiken och dess aber. Det är en av mina hjärtefrågor, en käpphäst på vilken jag stormat fram under mitt dryga år som pokerbloggare. Ibland har man vind i seglen, ibland är det stiltje. Ibland blåser det full orkan, och man får reva sina segel för att kunna fortsätta kursen. Ibland får man....ja, ni förstår trots alla skitnödiga referenser till segling och fartyg.
Om jag skulle vara båtägare skulle jag definitivt ha en motorbåt med kojplatser. Segelbåt blir det inte tal om.
Nåväl, en av de vanligaste invändningarna mot att man undviker att skriva om vissa saker i branschen är att man har ett ekonomiskt beroende till en aktör som man inte vill riskera. En annan är att man vill hålla sig väl med kändisar och pokerproffs på grund av deras namnkunnighet.
För egen del har jag fnyst föraktfullt och skrattat åt denna kritik. Jag har redan tidigare konstaterat att jag skulle kunna tjäna avsevärt mycket mer på andra saker än att skriva om poker. Jag har ett "riktigt" jobb som jag både tycker jävligt bra om, och som jag drar in hyggligt med flis på.
Argument två, appropå kändisar, finns det också invändningar mot. Jag fraterniserade mig med avsevärt mer kända människor när jag skrev om musik än om poker. På mitt jobb finns det 450 anställda. Jag kan räkna de som känner till Ola Brandborn, Legato eller ens Ken Lennaard på mina fingrar (lägg på tårna när det gäller Ken, möjligen).
Något större antal känner till Nalle Hedlund, och ännu några fler Dan Glimne. Det beror dock främst inte på att vi är ett medieföretag i allmänhet, utan på att OTW och B Wahlströms förlag ingår i företaget. OTW producerar Poker som sänds på femman med Nalle som kommentator och Wahlströms har gett ut Pokerhandboken.
Poker är en så liten företeelse i Sverige, att merparten av kollegorna på just min avdelning, inte ens känner till varken Poker eller Pokerhandboken.
Varför sitter jag nu då och ältar allt detta? Jo, för att jag faktiskt fick ett argument langat i ansiktet på mig, som jag inte kan vifta bort. Det stavas BUNDIS.
För ett år sedan, när jag började skrika och argumentera och fäktas med människor, kände jag ingen i branschen. Då var det lätt att hugga på folk och företeelser. Vad som nu hänt är att jag faktiskt börjat utveckla relationer till människor i branschen, och det är oundvikligen, för de allra flesta, klart svårare att kritisera människor du har en relation till. I alla fall på ett helt objektivt sätt. Dina statements kommer alltid att färgas av din privata åsikt och din relation till dessa människor.
Med detta vill jag ha sagt att jag inte på något sätt, i något sammanhang - från och med nu - kommer att göra anspråk på att vara en opartisk granskare. Kritisk, ja. Fylld av åsikter? Absolut. Jag vill till och med hävda att jag kan fungera alldeles utmärkt som en åsitksmaskin, och observatör av pokerbranschen, och förhoppningsvis också för det mesta göra det med en skaplig insats. Tillräckligt kvalitativ för att folk åtminstone bitvis ska få både kunskap och underhållning av att läsa det jag skriver.
Vidare kommer jag absolut att fortsätta försöka teckna mina personporträtt av människor i branschen, och beskriva med mina sinnen med intervjuerna som verktyg, vilka människor det är som definierar vår scen.
Vänta er emellertid inte att det ska vara några objektiva, opartiska texter som ni får er serverade. Det hittar ni nämligen inte på min blogg. Allt är starkt präglat och stämplat "Erik Rosenberg aka Valterego".
//Erik Rosenberg aka Valterego
