Jo, det tog lite tid...
...men visst, jag kan avsluta redogörelsen för min ytterst korta resa till Aten. Jag tillbringade ganska exakt 50 timmar på Grekiskt territorium. Till detta kan läggas att jag befann mig ytterligare 18 timmar på resande fot.
In medias res. Sittandes på Lufthansas Flight LH 3305 från fuuuula staden Aten till om möjligt ännu jävligare Frankfurt hör vi plötsligt i högtalarsystemet, på Indiana Jones-tyska, "Do we have a doctor aboard?" Sen börjar lukten av spyor sprida sig i de bakre regionerna av planet, där jag haft turen att få en fönsterplats bredvid ett ytterst belevat brittiskt par.
Återblick. Britterna var som arketypen av drottningens undersåtar. Tedrickande, rätt fult klädda, men avmätt trevliga. Fyra minuter efter att jag satt mig på min plats som en av de först boardande, stormas planet av tjugotalet grekiska panchotanter. Det var ingen lek, kan jag berätta. Det var som en oäkta parning av Tv-serien Pantertanter, en reklam för Zeta Olivolja och en balkansk grisfest. Jag bara satt där och skakade på huvudet, och bad stilla böner att jag åtminstone skulle slippa damerna direkt inpå mig. Gud hör bön. De två britterna steg in, likt ärkeänglar i det förlorade slaget.
Nåväl, på något mystiskt sätt somnade jag i alla fall, och trodde jag skulle få sova till Frankfurt där vi skulle mellanlanda. Oh no. Jag vaknar av Indiana Jones-tyska oc lukten av spyor. Och tjugo tjattrande grekiska donnor, sextio plus and still aging. Fast i och för sig, om de var breeded on olivolja och georgisk youghurt så kunde de säkert varit över hundra också. However, det visade sig att en man kollapsat i en eruption av spyor längst bak och blivit liggande på golvet. Tursamt nog fanns inte bara en, utan tre läkare ombord, så mannen fick hjälp. När vi kort därefter serverades maten, och jag öppnar lådan med vad som var supposed to be pasta med svampsås inser jag att det är omöjligt att avgöra om det är maten eller sjukdomsincidenten som spridit odören.
Nu är det söndag. Jag är hemma, och har efter min resa redan hunnit uppleva en hemmadag med vård av sjukt barn, ett släktkalas, samt ett barnkalas. Det är tur att man har jobbet så man orkar med fritiden....
När jag återhämtat mig bara en smula, det kan ta ett dygn eller två, ska jag berätta om The Casino Pain Number. Promise.
