Ankbröst
"Jaha. Här står du. Nån som bjudit dig och hoppats på att du ska skriva om det?"
"Umpf.....jo, det är väl så", får jag ur mig med munnen full av ankbröst. Jag och Turken står och tittar in i dörröppningen på lanseringsfesten som sakta demonteras vid kvällens slut. Folk har börjat dra sig vidare ut i Stockholms nattliv. Spela poker, gå på casinot, dricka sprit. Vad vet jag? Själv ska jag sätta mig i bilen och åka de tolv milen hem till Västerås, sova fyra timmar, och gå till mitt tjänstemannajobb.
Vegas Group, f d Vegas Event, håller hov med anledning av av att man nu startat spelaragentur. Jag är verkligen inte rätt person att avgöra om det här är nåt som funkar. De representanter för pokerföretagen som jag pratat med ställer sig tämligen neutrala till initiativet, men är för den skull inte negativa. "Det gör väl varken från eller till", som någon sa. Det här känns primärt som en tjänst för spelare och folk utanför branschen som söker komma i kontakt med dessa. För de aktörernas skull torde det vara bra att ha någon som sköter om det administrativa tråket.
Men jag är som sagt var inte riktigt rätt person att göra analysen. Maten är dock god, och sällskapet oklanderligt. Dessutom tycker jag att det är ett intressant koncept.
Jag försöker få Charlie att svara "Jag? Näe, jag gick förbi och såg att det var fest", på frågan han fick av någon om vad han gör där. Vi går runt, en bit norilax till. En lättpilsner. "Röda rummet", läser jag på en skylt. Så litterärt då, att namnge rummet så. "Nej, nej, nej". Charlie skakar sorgset på huvudet. Det här ÄR Röda Rummet. THE Röda Rummet.
"Hur känd är du i det här sällskapet?", undrar Charlie. "Inte alls", säger jag. "Pokermänniskor läser inte i gemen inte bloggar eller om längre texter om poker över huvud taget. Det är en mycket liten skara som intresserar sig"
Charlie undrar om det är ett problem. Det är det väl inte i ärlighetens namn, utom möjligen för mitt ego.
Till slut hittar vi dock en dam som faktiskt känner igen namnet 'Valterego'. Charlie försöker pressa henne om vad det bästa med min blogg är. Efter lång betänketid får hon ur sig: "Det bästa med Valteregos blogg är att den är lätt att hitta, eftersom den är länkad från HeFos blogg". Där ser man. Jag har alltid undrat vad som ger mig mitt existensberättigande.
Charlie och Christel piskar upp en stämning av att det ska tas romantiska bilder, varvid Charlie tar ett hårt tag i mig och försöker gnugga sitt ansikte mot mitt. Jag ser rubrikerna framför mig, och försöker göra mig fri med ett något pressat leende. Tv-profilen och hans okända pojkvän är inte en rubrik som min fru vill se under en bild på mig och Charlie. "Not that there is anything wrong with that", som Seinfeld säger när han ska vara politiskt korrekt.
Som vanligt är det de otippade bekantskaperna som gör kvällen. De man inte förväntar sig att träffa, de man inte sett tidigare. De okända, de som inte är där i egenskap av stora namn i branschen. De som helt prestationslöst kan roa sig utan att känna att det är ännu en kväll i representationens tecken.
